Gammal barndomsvän har tröttnat

Ja, det stämmer nog. Hon lever rätt isolerat liv och borde ha lite behov av klassiskt "väninnesnack" precis som jag men jag börjar mer och mer förstå att vi är olika och att hon är ytlig person.

Haha, ja kanske i sån hög grad att hon hellre vill höra vår gemensamma vän prata om blyertspennor, källsortering och sin IBS-mage? Grejen är att hon själv pratar om barndomsminnen ibland så riktigt helt har hon nog inte tröttnat. Jag får bara den känslan när jag träffar henne att jag har väldigt låg status och är en obetydlig person -precis som det var i skolan för fyrtio år sedan. 

Ja, det är just det jag funderar på. Jag har inte så bra magkänsla vad gäller henne. Det var ju inte direkt okomplicerat i skolan, ibland ville hon vara vän med mig, ibland föredrog hon andra att leka med. Hon var rätt nyckfull och det känns som om hon är det nu också. Varför jag vill ses är för att vi ändå lyckats bibehålla en vänskap i vuxen ålder. Jag brukar också tänka att jag inte kan klandra henne för det som hände när vi var små eftersom vi var barn då. Men när hon beter sig på samma sätt mot mig nu som när hon var barn -då blir det hela väldigt svårt. 

Hej!

För ett tag sedan träffade jag en gammal barndomsvän som jag gick i grundskolan med för över 40 år sedan. Vi träffas inte så ofta för hon bor utomlands. När vi ses brukar det vara väldigt roligt och givande trots att vi bara hinner ses några timmar någon gång vart fjärde år.

Jag har märkt på senare tid att vi har väldigt olika uppfattningar om hur vi ska umgås. Hon ses gärna med hela sin familj och vill träffa min också. Jag har ett annat behov av att samtala med en vän, om barndomen, minnen, våra relationer. Jag vill ha förtroliga samtal på djupare plan men hon verkar hålla sig mer på ytan. En gång fick jag inte med min familj till ett möte för vi bor i en annan stad och har långt att åka. När jag sa att det var bara jag som kom svarade hon "vi får väl försöka stå ut med dig". Jag blev väldigt ledsen även om hon sa det skämtsamt och orkade inte träffa henne då så jag ställde in mötet och ljög om att jag var sjuk. När vi sågs senast tog hon med sig en gemensam kompis vi har som är väldigt intensiv och pratar mycket. Kompisen har ingen känslomässig mognad utan håller mest monologer om oväsentligheter och tar över samtalet fullständigt. Hon tycker själv att hon är jobbig och undviker helst henne men just då vi skulle träffas efter två års tid var det plötsligt viktigt. Det får mig att fundera på att hon inte kan värdesätta vår vänskap i samma utsträckning som jag. Det känns rentav som om hon försöker bestraffa mig. Eller så har jag alldeles för höga förväntningar på vänskapen? Vad tror ni?

Ja, det är just det jag funderar på. Jag har inte så bra magkänsla vad gäller henne. Det var ju inte direkt okomplicerat i skolan, ibland ville hon vara vän med mig, ibland föredrog hon andra att leka med. Hon var rätt nyckfull och det känns som om hon är det nu också. Varför jag vill ses är för att vi ändå lyckats bibehålla en vänskap i vuxen ålder. Jag brukar också tänka att jag inte kan klandra henne för det som hände när vi var små eftersom vi var barn då. Men när hon beter sig på samma sätt mot mig nu som när hon var barn -då blir det hela väldigt svårt. 

Nej, förvisso men jag tycker inte att jag begär för mycket av en vänskap att det finns något att prata om. Då menar jag inte att man ska älta gamla barndomsminnen. Jag menar att man har värdefulla samtal med frågor och svar om ens liv, vad man gör, vad man har gjort. Samtal som förstärker vänskapen och som inte handlar om källsortering utan som utgår ifrån att man faktiskt är intresserade av varandra och vad som händer i ens liv. Skulle det vara exklusivt på något sätt? Är det inte snarare det man ska förvänta sig av en vänskap?