Gammal barndomsvän har tröttnat

Ja, det stämmer nog. Hon lever rätt isolerat liv och borde ha lite behov av klassiskt "väninnesnack" precis som jag men jag börjar mer och mer förstå att vi är olika och att hon är ytlig person.

Haha, ja kanske i sån hög grad att hon hellre vill höra vår gemensamma vän prata om blyertspennor, källsortering och sin IBS-mage? Grejen är att hon själv pratar om barndomsminnen ibland så riktigt helt har hon nog inte tröttnat. Jag får bara den känslan när jag träffar henne att jag har väldigt låg status och är en obetydlig person -precis som det var i skolan för fyrtio år sedan. 

Ja, det är just det jag funderar på. Jag har inte så bra magkänsla vad gäller henne. Det var ju inte direkt okomplicerat i skolan, ibland ville hon vara vän med mig, ibland föredrog hon andra att leka med. Hon var rätt nyckfull och det känns som om hon är det nu också. Varför jag vill ses är för att vi ändå lyckats bibehålla en vänskap i vuxen ålder. Jag brukar också tänka att jag inte kan klandra henne för det som hände när vi var små eftersom vi var barn då. Men när hon beter sig på samma sätt mot mig nu som när hon var barn -då blir det hela väldigt svårt. 

Jag uppskattar din analys. Det är sant att livet är kort och att man inte ska slösa bort det med dåliga relationer. Jag tycker också att det är bra att du ifrågasätter för en blir lätt blind eller åtminstone närsynt i sådana här situationer. Ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så känns det inte speciellt kul att träffa henne igen. Jag åker långt med familjen för att träffas, det tar en hel dag i anspråk, barnen blir trötta när de måste åka bil länge. Det känns ändå inte som om hon uppskattar det eller värdesätter det. Jag funderar på om jag kanske ska ta med min svärmor till nästa träff? Hon kommer garanterat ta över hela samtalet  Jag tror banne mig jag gör det! Hon har betydligt roligare saker att prata om än källsortering.

Nej, förvisso men jag tycker inte att jag begär för mycket av en vänskap att det finns något att prata om. Då menar jag inte att man ska älta gamla barndomsminnen. Jag menar att man har värdefulla samtal med frågor och svar om ens liv, vad man gör, vad man har gjort. Samtal som förstärker vänskapen och som inte handlar om källsortering utan som utgår ifrån att man faktiskt är intresserade av varandra och vad som händer i ens liv. Skulle det vara exklusivt på något sätt? Är det inte snarare det man ska förvänta sig av en vänskap?