Hur går man vidare?

Du får antingen prata med honom, och det verkar ju tyvärr inte gå, då är det väl par terapi som står på schemat eller att ni skiljs åt? För att du inte ska må än sämre kanske själv träffa nån kurator eller psykolog om du inte har nån nära du kan berätta för och få stöd ifrån. 

Du måste först och främst försöka ta hand om dig själv, huvudet ovan vattenytan, du får bara inte krascha när mamma. Om du känner att du inte orkar mer behöver du säga det till honom. Han kanske inte fattar hur allvarligt detta är? Det låter som om du har det väldigt tufft och är utarbetad och att han inte hör dig, dina rop på hjälp.  

Ja, det stämmer. Det går inte, för han försöker att skydda sig själv och komma Mee ursäkter och att han säger att det är onödigt att jag går på AW eller träffar mina vänner för att umgås. Han säger att han skiter i sina AW men jag vill INTE skita i mina, för jag älskar mina kollegor, vi är som en familj... Han säger att vår minsting inte tycker om honom och inte vill vara med honom. När jag är iväg och jobbar så snapar han på vår minsting som gråter och säger att han saknar mig och vill inte vara med sin pappa.... Det här är bara en pytteliten sak av alla andra miljontals saker.... Han förstår mig inte, visar ingen kärlek, han kramas inte, pussas inte och han ger mig ALDRIG några komplimanger... Jag gav upp för några år sedan med det där, för jag fick inget tillbaka... Bara när han vill ha sex rör han mig.. Jo, jag ska nog prata med en kurator så småningom, problemet är att tid inte finns 😞 

Finns där nån annan som kan stötta upp så du kan träffa kurator? Finns där någon du faktiskt kan berätta detta för? Har du nån arbetskollega som du står väldigt nära (du nämner att de är som en familj), som då kan hoppa in medan du pratar med kurator eller annan professionell, hur man nu lägger upp det?

Han fattar uppenbarligen inte och stjälper, blockar dig från att få hjälp. Men du måste få hjälp. Du är mamma först och främst och har skyldighet gentemot dig själv och barnen att du måste fungera. Annars riskerar du inte bara stanna på samma nivå av dåligt mående utan förvärras. Hans partner eller inte hamnar långt ner på listan och vad han då tycks tycka. Det låter mycket som att det är hans lag eller ingens lag. Bara för att han inte tycker after work är nåt för honom ska han inte bestämma åt dig att det samma ska gälla för dig. Han ser svart eller vitt, verkar det som.

Sedan kan jag bara tillägga att min attraktion hade också försvunnit med en pappa till vårt barn som bär sig åt så där, för att du då ska få dåligt samvete, känna otrygghet. Så där håller man ju inte på. Vad är hans problem egentligen? Usch.  Jag har alltid känt mig trygg då det varit dags för pappaledighet eller han haft ansvaret. 

Styrkekram!