Begränsningar

Såklart man blir mer begränsad. Nån annans behov behöver gå före ens egna under lång tid. Det är såklart kraftigt begränsande. De som säger nåt annat ljuger. Eller visst, de finns ju de som fortsätter sätta sig själv först så de blir nog inte så begränsade, men då är de antagligen inte några toppenföräldrar.

Självklart blev jag begränsad eftersom det finns saker, miljöer,aktiviteter etc som inte är lämpad för barn/familjeliv och där jag fick prioritera om och tänka om.

Men så är det ju med alla val man gör oavsett om det gäller barn, hund, häst, en dräktig katt , kaniner , en sommarstuga  , en båt, sin karriär eller vad som helst annat. Det  kräver tid och innebär uppoffringar,  begränsningar och prioriteringar .  

Dock kan jag ju säga att mina barn gav mig nya hobbys och nya intressen och upplevde att begränsningarna med tiden blev till möjligheter jag annars inte haft .

Definitivt begränsad. Jag fick barn som är oroliga för förändringar, ogillar överraskningar, bullriga miljöer mm. Så att bara ta med dem har inte funnits på kartan. 

Men barnen har också öppnat nya möjligheter. Genom barnen har jag träffat folk och nya vänner som jag annars inte hade mött. Jag har sett tv, filmer, läst böcker mm som jag annars inte hade läst. De har initierat mig i deras intressen som jag var helt oinsatt i tidigare. Jag har insyn i vad som rör sig i barnens värld numera och det är jätteroligt. 

Jag skulle inte säga begränsad eftersom jag var helt redo och inställd på att mitt liv som förälder skulle bli väldigt annorlunda mot innan. Något jag verkligen längtade efter och såg fram emot. 
Jag hade tur med så mycket i mitt föräldraskap och en helt ny fantastiskt värld öppnade sig för mig och jag kan absolut säga att mitt liv inte kunde vara bättre på något plan. 

Känner mig så rik och saknar en nyhet mot innan, känner att vill jag ha något av det jag hade innan som DÅ var viktigt så kan jag göra det nu med. Allt handlar om vilka förutsättningar man har-fick och hur man prioriterar och värderar det man har. 

Ja, absolut begränsad. Däremot inte en överväldigande förändring eller att fördelarna inte skulle väga upp. 

De begränsningar vi fått i vårat liv är att vi behöver vara noggrannare med mattiderna och att de behöver vara mer regelbundna och tidigare än vi var van vid. För övrigt hade jag nog inga hobbies som barnen inte kunde vara med på. Vi älskar att resa. Cykla. Vandra. Detta har barnen alltid varit med på. De åkte i början cykelvagn, nu cyklar De själv(påverkar nu att det blir lite kortare distanser än vad vi cyklade innan när barnen satt I vagn). Vandra gör vi dom förut men anpassar tempot efter minsta, och blir ju givetvis lite flera och längre pauser. 

Resa gör vi precis som innan. Jag tror att jag anses som rätt barnslig och gick ofta på tekninmuseeum och liknande redan utan barnen. Nu när barnen är med känns det inte som vi blir lika uttittade när vi går på den typen av museum som passar perfekt även för barnen. Men givetvis anpassar vi resan efter barnen och blir ett lite lägre tempo och kanske inte lika många aktiviteter per dag och lite tidigare tid på hotellet än vi gjorde innan barnen. 

Klart man blir begränsad. Barn har man alltid ansvar för, de måste alltid tas om hand och tas hänsyn till. Kan man inte planera så lär man sig det illa kvickt när man blir förälder för planering är ett måste.

Det jag känt mig begränsad av är väl i så fall skolplikten. Vi hade tex planerat att tillbringa uppemot ett halvår utomlands när yngsta var 6-7 år, men sedan gjorde man förskoleklassen obligatorisk. 

I övrigt känner jag mig inte begränsad, eftersom jag ändå inte kan eller har någon lust att göra sådant som är omöjligt/olämpligt att göra när man har barn.

Ja! Mycket 
Tror inte man kan förbereda sig på att skaffa barn (gällande hur begränsad man blir just) för det är så olika, vissa sover som änglar vissa inte alls vissa älskar andra vuxna å barn vissa får kriga för att överleva en middag bortbjudna liksom bara som exempel så det varierar ju sjukt mkt men kort svar JA absolut!

Beror väl lite på vad du menar med att vara begränsad, I vilket sammanhang?  Hur då begränsad? 

Allt här i livet ger begränsningar  och konsekvenser oavsett vad det än gäller , så det handlar ju om vad du känner dig orolig över och vilka  förutsättningar du har. 

Skaffar du hund kan du inte bara dra iväg hur som helst och den behöver kollas av veterinär och kan kosta dyra pengar om något händer. Ett jobb begränsar dig väldigt mycket på många sätt . Alla typer av relationer har sina begränsningar.  Så även ett barn kommer innebära begränsningar på olika sätt beroende på hur du lever ditt liv och om du ser lösningar eller fastnar I katastroftänk. 

Ja precis. Har faktiskt funderat lite på frågeställningen några dagar. 
Begränsad blir jag ju. Bara några exempel från senaste veckan är att jag har fått ställa in flera saker på jobbet pga vab, inte kan träna så mycket som jag vill, måste stämma av alla resplaner med sambo och lösa situationen för barnen, inte vara borta för mycket då jag varken kan eller vill, missat umgänge med kompisar pga sjuka barn...

Men begränsad i hur jag lever mitt liv på större plan? Nej. Det är så här jag vill ha det. Andra saker får vänta till sen. 

Kände mig begränsad när jag fick första barnet främst för att han vägrade flaska och jag första halvåret därmed bara kunde vara borta korta stunder. Det var inget problem de först månaderna, men när han va runt 4 månader började jag känna av begränsningen, som visserligen inte varade under särskilt lång tid när man ser tillbaka på det :) Andra barnet vande jag vid flaska från början, även om han ammade till 98%. Känslan av att inte vara så begränsad var iaf skön. 

sen pluggade jag när hade barn och då blev jag såklart begränsad, ex val av studieort, utbildning osv. Det är ju samma sak med jobb egentligen, efter utbildningen har jag fått välja jobb i närheten, har ju inte kunnat flytta för ett specifikt jobb.