Misstänkt adhd

 

Märker att det har blivit lite fel i texten, det laggade när jag skulle lägga upp den så en del har försvunnit men jag hoppas ni förstår ändå.

Det låter en hel del som min pojke. Han är 9 år nu och är diagnostiserad med adhd och atypisk autism. Han kan skärpa sig i situationer där han är lite otrygg, som i sällskap med en sträng släkting och när han är med kompisar han inte känner så väl. 

Dessutom så fungerar han väl i situationer där han är tillfreds och får rätt stimulans. På fotbollsträningen eller på mattelektionerna i skolan tex, då märker man det bara på att han är ovanligt aktiv motoriskt. Min kille är väldigt mån om att passa in så det är främst med oss här hemma som han får utbrott, i skolan går han in på toaletten när det blir för mycket. Han har myror i brallorna och har svårt att sitta still och är sen med det sociala samspelet men är annars mest som barn är. 

Min pojke kunde vara ganska våldsam mot andra när han var 3 till 5 ungefär men sen klingade det av och nu är han inte våldsammare än andra barn i hans ålder. Han kunde också bitas när det blev för mycket för honom och det kan han fortfarande göra när han är riktigt pressad men det är mer en stressreaktion och inte egentligen aggressivt. Han brukar gömma sig bakom mig och bita mig i armen om han blir riktigt trängd. När han var mindre kunde han bitas när det blev för gosigt eller stojigt. 

Just ja, min pojke fungerar väl när han får riktad uppmärksamhet av en vuxen. Är han med en vuxen som hela tiden leder honom och aktiverar honom så fungerar samspelet bra. Det är med andra jämnåriga eller när han måste samspela med flera personer samtidigt som det blir svårt för honom. Kanske är det likadant för din pojke och därför det fungerar bra hos din mamma men blir stökigare när ni är fler. Det blir helt enkelt svårare att hålla ordning på alla och allt som händer med det sociala. Det blir ju snabbt väldigt komplext att följa med i det sociala när man är flera. 

Tack för svar. Jag har tvekat på om han verkligen har en diagnos (trots att barnpsykologen jag går till vill börja med en basutredning i höst och har bett förskolan om en kartläggning) just för att han kan skärpa sig när han ?måste? som hos sin mormor tex, nu är han där endast några timmar även om han sover över men hon säger att han lyssnar på henne. Och som sagt när vi har varit på badhuset, Liseberg och andra ställen med mycket folk känns det som han fungerar bättre, det vill säga om han får mycket stimuli. Men bara det att han kan sitta i en bil i två timmar utan större problem känns som att ett barn med adhd inte kan? Men de kanske de kan och att de visar sig senare när de får utlopp för den energin. Han är också hårdhänt på Det sättet att han sparkas på skoj och rätt som det är så har man hans armbåge över ansiktet eller ett klämt finger för att han har slängt igen en dörr allt vad han kan, saker går sönder och man vågar inte köpa hem nytt för allt går sönder, tv, barngrindar, köksbord, vagn, ja listan kan göras lång på saker han har haft sönder. jag har aldrig(!) behövt klippa hans naglar för de biter han av själv. Han kan inte sitta still under en måltid utan blir distraherad av minsta lilla, han kommer på saker och kan springa ut på gatan. det värsta är när grannbarnen ringer på eller mormor kommer oanmäld då blir det kalabalik. han har inget konsekcenstänk och kan springa rätt ut i vägen. han gömmer mat, godis, glass, blöjor lite här och var så ja saker går ju sönder? trots allt så är han världens gladaste och goaste och finaste lill kille som sprider så mycket glädje till alla runt omkring sig. Men utmattande är det minst sagt.. 

Bilen är lugnande för min kille också. Han kan sitta still påfallande länge när vi kör. Jag är likadan och kommer ihåg att jag älskade att åka bil när jag var barn. Jag tror det är något med rörelsen och utsikten som hela tiden förändras fort. 

Jag tror det är bra att ha en utredning gjord innan skolan börjar. Min kille kom i en klass med en superbra lärare som är intresserad av att arbeta med barn med diagnoser och han har verkligen varit underbar med min pojke.

Vet skolan om vilka svårigheter som finns är chansen större att de kan anpassa så det funkar. Min pojke behöver ingen resurs utan det räcker med den strukturen som läraren har och hjälpmedel som finns tillgängliga för alla. Att personalen vet att han har diagnos gör att de bemöter honom bättre, de vet att han behöver få röra på sig för att fungera bra och att han behöver tydliga instruktioner och att bli påmind på vägen. En diagnos kan hjälpa till så att barnet får mer uppmärksamhet och bemöts med mer tålamod. 

Ja de kan skärpa sig, men det tar mycket energi.

Att det funkar bra när ni är iväg och har aktivitet kan också bero på att han då blir stimulerad av allt nytt som händer och att överskottet av energi då går åt till det.

Så hur bemöter man dessa små liven på bästa sätt? När de ?härjar och stimmar?, klättrar i skåp, leker med mat, springer ut i vägen osv? När de säger fula ord som de inte vet vad de betyder? När de sparkar och slåss (under lek) Funkar låg affektivt bemötande bäst eller krävs det mer tydlighet? Får inga direkt verktyg hos psykologen utan får endast prata av mig. Och hur strukturera upp vardagen på bästa sätt? tack ❤️

Min son på 6 år är ungefär så som du beskriver. Han fick nyligen diagnos svår ADHD. Jag rekommenderar att ni söker en utredning så snart som möjligt då det är jättebra att få det gjort före eller i samband med skolstarten. Min son kommer att få extra stöd och hjälp i skolan bla med elevassistent och det har blivit lättare pga att han har diagnos. Utan diagnos blir barnet tyvärr mest missförstådd upplever jag. Nu är det ju så att både vi och skolan vet vad sonen har svårt med och förväntningarna på honom blir mer rimliga. Han klarar oftast tex inte av att sitta still länge och vara tyst men detta får de göra en plan för i skolan. Elevassistenten kan ju tex ta extra raster med honom och dylikt. 

Är det så att BUP inte tror att det är ADHD så får ni ju ingen diagnos men ändå bra att göra utredning ifall ni och förskolan upplever såpass mycket bekymmer. Jag skulle bli förvånad om ditt barn inte har NPF efter det du beskriver för det låter väldigt typiskt. 

Det kan ju vara extremt tålamodskrävande. Med diagnos finns ju möjlighet till medicinering vilket många med ADHD är hjälpta av. Jag tycker bara vetskapen om att barnet härjar pga sina svårigheter gör det lättare. Barnet gör inte så för att jäklas eller vara dum. Däremot får man fundera om det är vissa situationer som är extra jobbiga och svåra. Och kanske undvika det under en period. Jag tar tex helst inte med min son till ställen där man måste stå länge och vänta och kunna skärpa sig (storhandla, köer för ärenden mm). Utan planerar och gör sånt när pappan kan vara hemma eller barnvakt finns. Jag försöker tänka efter innan jag tar med honom om det är en för tuff situation och så.

Schema är ju ofta mycket bra för dessa barn. Att ha strikta rutiner och barnet vet exakt vad som ska hända. Vi har tex samma rutin för läggning varje dag och ändrar helst inte. Och att berömma allt som barnet gör bra. Mer än att kritisera/skälla. Jag ger i princip aldrig min son straff ifall han är dum eller något blir fel. Utan försöker hellre då reda ut varför det blev fel eller varför han misslyckas i den situationen. Och undvika problemet eller justera till nästa gång vi sitter i samma situation. 

Jag håller med Elin P om att rutiner och ett tydligt schema är bra.
Att jobba in rutiner och regler som man inte ruckar på samt att anpassa kraven och förväntningarna man har både på barnet och sig själv. Att tänka igenom vad som är viktigt och vad som funkar i livet som det nu har blivit. 
Jag ser ingen motsättning i tydlighet och lågaffektivt bemötande. Att vara lågaffektiv handlar ju om att inte dras med i barnets känslostormar utan behålla sitt lugn. Det är viktigt att man ändå är tydlig och trygg. För att citera Bo Hejlskov, man ska undvika att tassa för det blir inge bra. 

Kan man ligga steget före så är det toppen men det kräver ju att man är aktiv hela tiden. Att vara där och guida barnet att göra rätt istället för att straffa och skälla när det blivit fel är idealet men inte alltid lätt att få till. 

När man har fasta rutiner så blir det också lättare att se vad som funkar och när det blir kaos. Då blir det lättare som förälder att anpassa och sålla bort det som inte är nödvändig.

Bara att titta med nya ögon och analysera när det strular. Jag insåg tex att vi alltid hamnade i bråk över strumporna på morgonen. Jag förstod tillslut att det helt enkelt var för svårt för min kille att få till det. Jag var tvungen att vara med och hämta stumporna och instruera, ta ena strumpan, hälen ska vara nedåt, dra på strumpan. Jag hade inte fattat att det var klurigt för honom att få till utan blev arg för att han inte gjorde som jag sa när jag bara sa, ta på dig strumpor.

När han blir distraherad av tusen saker gör han ju inte det för att vara busig, han tappar tråden och behöver hjälp att hitta tillbaks. 

Precis så, justera och anpassa det som brukar bli svårt. Min son sitter tex inte själv med sin storebror vid tv:n eller att de sitter bredvid varandra i bilen för det blir till 100% bråk och oftast slagsmål. Så sätt dig ner och fundera igenom, kanske skriv ner i vilka situationer ni brukar bråka. Och gör en plan för hur du kan göra istället nästa gång. Det kan vara sånt som Sanna beskriver att man hjälper barnet med moment som de egentligen "borde" klara utifrån åldern. Men att det tar så mycket energi att det skapar frustration och bråk.

Om barnet "stökar runt" tex är högljudd och inte kan sitta still så tycker jag det funkar bäst att försöka sysselsätta barnet antingen med att hjälpa till med något. Eller kanske ta till skärm i det läget för att hindra en konflikt.