Vårdnadstvist

Vad jag vet, finns det inte längre någon specifik ålder då barnen själva får bestämma var de vill bo, eller där deras åsikt väger extra tungt.

Utan man går efter barnens mognad och andra omständigheter.

Är de tillräckligt gamla för att uttrycka sin vilja (vilket de är i ditt fall) samt mycket bestämda med var de vill bo, ska rätten ta hänsyn till det. Det betyder dock inte automatiskt att det blir så. Det spelar stor roll varför barnen vill bo hos den ena eller den andra föräldern, samt om barnen verkligen far illa hos någon av föräldrarna, eller om det snarare handlar om att de har utsatts för otillbörlig påverkan av den andra föräldern.

Det är viktigt att vara saklig och inte smutskasta. Men finns psykisk ohälsa och kommunikationsproblem även med skola eller andra myndigheter, kommer detta naturligtvis att ligga den föräldern i fatet. Då har ju fler märkt att det inte fungerar.

Så unga barn lyssnar man delvis på men de får inte "bestämma", utan här handlar det om att man i så fall bedömer att barnen har det så dåligt hos den andra föräldern att det inte är rimligt att de ska vara där så mycket. (och nej, det finns ingen specifik ålder då barn får bestämma)

Finns det bevis för dåligt samarbete etc, så är det större chans att det här inte blir ett krångligt ärende. 

Om barnet ofta uttrycker att det inte vill till den andra föräldern, att barnet( främst den stora) hittar vägar att komma ifrån umgänge. 
Dvs gå hem/sova över med kompisar.
Skickar sms/ringer mig om att dem inte vill vara där.

Det finns ju såklart bevis på det.

Samt att familjerätten i sin snabbupplysning gjorde en orosanmälan om våld i nära relation.

Mycket bevis finns, jag vill inte ta ifrån umgänge men vad jag har gått igenom så vill jag inte starta om på ny kula.
Dvs samma elände med v.v

Ja men då låter det hoppfullt. 

Du borde ha enskild vårdnad samt hon enbart begränsat umgänge låter det som.

Jag skriver så för att min man fick så, efter att barnens mamma fått diagnos schizofreni och de var i rätten. Hon ville ha varannan vecka som innan (och hade svårt med sjukdomsinsikten). Det här tog ju ett tag men tack vare att han gick till rätten så fick han snabbt interimistiskt beslut om enskild vårdnad och mamman enbart varannan helg, tills hela processen var färdig (vilket tog ca 1,5 år). Sedan fick hon ett schema med viss utbyggnad av umgänget för att barnen ville det (annars tror jag rätten hade bestämt fortsätta med varannan helg). Barnen var 11 och 13 när processen var färdig. 
Innan det gick till rätten var det ca 3 år med bråk, tjafs, många orosanmälningar (mot mamman) som ledde till 3 utredningar av soc (ungefär en om året - fatta vad jobbigt det var för alla inblandade), tills min man fick nog och gick till rätten. Eftersom mamman inte tyckte hon hade några problem, inte tyckte att hon inte samarbetade, så kunde inte soc göra mer än att rekommendera det de tyckte. Deras utredningar har ju ingen juridisk makt utan förutsätter att folk är vettiga och tar till sig det de säger. När en person inte gör det så blir det jobbigt för den andra (som för min man, och för dig). Att gå till advokat var det bästa han gjort, det blev helt annat då, när det hamnade i rätten. 

Erkännande om phsykisk ohälsa finns både hos social+familjerätten.  Däremot tycker hon att hon mår bra nu. Samt att fokus på hennes mående läggs för stort fokus på.

Dialogen är fortfarande sämst!
Jag har fått gå igenom socialen ibland för att få hjälp med saker som borde vara självklara.
Hon har valt att kommunicera via barnen flera ggr samt blanda in dem i Orosanmälningar. ( sk vuxenfrågor)

Barnen i den processen du beskriver va dock äldre🙈
Jag är rädd att jag sitter här snart igen med ett juridiskt beslut och barn som mår dåligt pga ngt som inte funkar och v.v..

Ja, sånt här tar tyvärr tid. Räknar jag in de där trassliga 3 åren innan han gick till rätten så tog ju allt 4,5 år (barnen var ca 8 och 10 när det började. Egentligen började hennes sjukdom tidigare men inblandningen av soc startade då) . Det var dock värt det! Ge inte upp. 

Lovar att inte ge upp😊🙏

Vill väll bara höra med andra som gått igenom eländet,vad barnens röst i dessa åldrar tas i beaktning.
Att ngn lyssnar för det är samhället idag inte ngt vidare på.
Socialen 👎
Bris👎
Första linjen👎
Skola👎
Så jag med familj o vänner får vara de pushande phsykologerna som inget barn egentligen ska behöva iaf inte så här ofta.
Det tog lixom skruv när jag begärde underhåll.
Fick ta det via fkassan o sen dess va det inte så kul att jag hade barnen extra...

Tips o trix vid vårdnadsutredning m.m

Jag har två döttrar (tvillingar) som var 4 år när jag gick till familjerätten och begärde boende och umgängesutrednig. Jag sa att jag även kommer söka ensam vårdnad. Det var mycket bättre än alla socutredningar som las ner fort. Familjerätten gjorde en grundlig utredning och tyckte då att jag skulle få ensam vårdnad, samt att mamman skulle få bevakat umgänge i ett år, då hon skulle visa att hon inte poppade piller längre. Vid vårdnadstvisten hade jag bara Familjerätten som vittne, medan hon kallade dit flera personer (vänner, familj) som skulle vittna hur bra mamma hon var. 

Jag fick vårdnaden, och mamman fick varannan helg, mer umgänge än hon egentligen skulle ha, för vi hade en ung och oerfaren domare. Men det blev ändå bra i långa loppet.

(TESS) Vad jag förstått så har egentligen inte föräldrar/vänners vittnande särskilt stark påverkan.
Den ena sidan säger Hyllar medans den andra sågar, o tvärtom. 
Vad är "viktigt" att tänka på i en utredning om vårdnad/boende som familjerätten gör?

Socialens utredningar blir man mörkrädd av. Usch o tvi vad de kan fördärva.

Återigen, jag ställer frågor för mina barns bästa inte sett till mig eller den andra föräldern. 
Ett tryggt liv och vardag.

Boende/umgänge/vårdnadsutredning, det är viktigt att vara ärlig om allt. Hur barnen haft det framför allt samt hur du själv haft det när den andra föräldern spårat ur/bettet sig dåligt. Jag pratade med 2 utredare återkommande gånger, och de frågade om allt möjligt, frågor om mig, mitt förhållande med exet under tiden vi var tillsammans och efter samt om hur barnen hade det.

Exet däremot var väldigt undvikande i sina svar, hon tyckte de ställde obekväma och onödiga frågor. Under ett möte reste hon sig upp och gick, fast mötet inte var slut. Hon menade på att det blev hotfullt, att de här utredarna var obehagliga och otrevliga mot henne. Hur som haver, familjerätten insåg hur det egentligen stod till med henne, tack och lov.