Anonym (Nja) skrev 2023-08-20 13:31:33 följande:
Har du verkligen inga vänner som har barn som du kan bolla tankar med...? Varför tror du att barnen far illa hos sin pappa? (Ja, jag går på vad som är vanligast här.)
Du måste så klart prata med dina barn, fråga hur de har det hos pappa och försöka ha lite koll på så sätt. Så länge han inte utsätter dem för psykisk eller fysisk misshandel eller har ett olämpligt beteende (som att vara väldigt onykter med dem osv) så mår barn alltid bättre av att träffa båda sina föräldrar.
Utan mer info verkar det mer som att du är en person som är väldigt orolig av dig och behöver tagga ner lite grann. Självklart ska du inte ge tillbaka vårdnad bara för att DU är osäker som förälder. Varför har du enskild vårdnad? Det måste väl finnas en orsak till det? Vilket gör att DU framstår som en olämplig förälder om du låter en olämplig förälder ha gemensam vårdnad, förutom att du måste involvera honom i barnens liv på en helt annan nivå. Faktiskt kan han få det till att DU är olämplig med tanke på att du kanske oroar dig en massa i onödan, funderar på att inskränka umgänget (grundlöst?) och inte kan ta självständiga beslut. Och nej, soc kommer inte göra utredningar ur tomma luften. Det måste finnas en konkret oro för att det faktiskt hänt något, inte bara dina funderingar. och osäkerhet.
Det finns tyvärr inga föräldrakurser för sånt här. Du kommer inte få beslutshjälp från soc eller andra myndighetsliknande personer. Försök växa in i rollen som förälder istället. Risken finns som sagt att du anses inte klara ditt föräldraskap om du fortsätter på det här spåret.
Om det finns orsaker för din oro så kan du gärna berätta det!
Jag har vänner att bolla med. Utifrån ett utomstående perspektiv är den andra förälderns brister så stora att de anser att barnen inte ska vara där. Men samtidigt är det mina vänner, det är väl klart de går på min linje. De är inte objektiva att prata med.
Som jag skrev i ett tidigare svar är det många år sedan jag fick enskild vårdnad. Då såg situationen annorlunda ut. Då var det självklart att barnen inte skulle vara där. Situationen har förändrats under åren och barnen har successivt börjar ha umgänge med den andra föräldern. Orosanmälningar inkommer regelbundet, från både myndigheter och anonyma. När jag sedan pratar med myndigheterna kan de "ta tillbaka" orosanmälan eller liknande och det är därför svårt att veta om det ligger någon sanning i dem. Den andra föräldern har alltid olika förklaringar till de orosanmälningarna som kommer samt lämnar olika myndighetspersoner som referenser som jag kan prata med som "går i god" för denna.
Jag skulle mer än gärna berätta om de saker som framkommit under åren, men det skulle bli alldeles för specifikt och kunna avslöja vem jag är. Men bland annat finns det misstankar om missbruk men också rent konkreta problem med bemötandet gentemot barnen. Föräldern uppvisar nykterhet genom drogprover men har ju en handfull narkotikaklassade läkemedel på recept där det finns misstanke både om försäljning av medicin men också att medicinen inte tas enligt ordination. Något som inte går att bevisa på något sätt.
Socialtjänsten säger ingenting. De pratar inte ens med den föräldern orosanmälan rör. Jag själv kan väl tycka att de borde agera utifrån att de borde ha en åsikt kring att jag inte kan skydda barnen om de ansåg att det föreligger oro för dessa. Men de ger ingen vägledning eller liknande. Som jag sa ska jag som lekman ta beslutet om barnen far mer illa av att vara där eller inte. Barnen mår som sagt mycket dåligt om de inte får vara där. Självskadebeteenden, självmordstankar och liknande. Jag ska göra en övervägning om vad som är värst..
Rent juridiskt kan jag kapa umgänget när som helst. Men i praktiken ska det ju bli bra för barnen också. Barnen säger ingenting, de är givetvis lojala mot sin andra förälder precis som alla barn är och vet vad konsekvenserna av om de säger något blir, dvs att de inte får träffa den andra föräldern.
Det handlar inte om att jag har någon brist som enskild vårdnadshavare utan om att det inte är så svart eller vitt utan en bedömningsfråga där det inte finns något stöd att få. Jag är en lekman och inte speciellt kunnig om olika processer hos barn, mer än det jag googlat mig till. Att barnen har det bäst med båda sina föräldrar vet jag. Men vart dras den gränsen? När är det tillräckligt illa för att de inte ska kunna vara där?
Som sagt, oro finns, både från mig och andra. Men inget som går att bevisa. Den andra föräldern anser sig bli dömd utifrån hur denna var förut, vilket kan stämma, men kan ju lika gärna inte stämma också utan att det faktiskt är något som inte stämmer där.
Vad hade du gjort?
