Finns det någonstans jag som enskild vårdnadshavare kan vända mig för råd och stöd?

Barnet mår alltså jättedåligt när det inte får träffa den andra föräldern? Hur mycket umgänge har de? Vad är det i föräldraförmågan som brister? Går det att anpassa umgänget så att barnet får träffa föräldern men utan att föräldern behöver ta så mycket ansvar? Kanske träffas oftare men kortare tid varje gång?

Tror du att du skulle kunna prata med dom, förklara att de kan och får berätta jobbiga saker som händer hos pappan, och ändå få lov att umgås med honom? Att ni tillsammans hjälps åt att för att besöken ska bli bättre? Vet barnen om att de får bestämma själva, att du inte kommer att hindra dom?

Det låter som att de är rädda att de inte ska få träffa honom, vilket de verkar vilja göra. Men de kan även ha behov av att bena upp sina egna känslor för pappan, så de förstår att man både kan älska sin pappa men ändå se hans svagheter och förstå dom. 

Kan inte barnen träffa den andra föräldern när du är med? På neutral mark?

Det låter konstigt om myndigheter skulle dra tillbaka orosanmälningar, jag tvivlar på att man ens kan det. Soc är skyldig att utreda allt som kommer in. Sedan kanske det läggs ner i brist på bevis. Låter ändå konstigt att de inte tar på allvar när det kommer nya hela tiden. Sedan undrar jag om de verkligen får tala om för dig ifall de pratar med honom eller inte pga sekretess. Han kanske säger att det är tillbakadraget när de i själva verket lagt ner pga bristande bevis eller att han lyckas snacka bort dem.

Tar ett citat från ditt tidigare inlägg:Låt mig först fråga, vilken förälder har INTE brister i sitt föräldraskap? Vem är perfekt, egentligen? Så ja, frågan landar i som du funderar på, hur illa ska det vara för att man ska dra in umgänget. Misstänker du att han är hög på mediciner när han har barnen? Har de sagt något som tyder på det? Hur tilltalar han dem, utsätts de för psykisk misshandel? Är han hårdhänt mot dem? Glömmer regelbundet att ge dem mat eller liknande? Har de sagt något alls som får dig att tro att de antingen far illa där rent praktiskt eller mår dåligt av att vara där? Det är en gråskala, inte en 1-10-skala. Du måste alltså ta ett steg tillbaka och se situationen som helhet. Behandlar han dem illa, ja eller nej? Vid ja, begränsa umgänget. Inga övernattningar, kortare besök dagtid, övervakade besök med dig närvarande. Det finns flera varianter du kan fundera på. Och frågan är också hur gamla barnen är. Från puberteten har man som förälder mindre att säga till om när det gäller umgänge, även om man har enskild vårdnad. Det gäller alltså att dina barn att förstå att de måste vara ärliga, att de inte förlorar sin pappa, att ingen blir arg på dem, men att sanningen är viktig.

Menar du på fullt allvar att dina barn håller på med självskadebeteenden och har självmordstankar om de inte får träffa honom..? De behöver självklart en samtalskontakt på BUP om det är så illa. Sedan behöver man som sagt inte kapa umgänget till noll, det går att begränsa, och det gör du i så fall utifrån ett eget beslut som du informerar barnen om, det är ingen förhandling eller diskussion med dem om det. Du har bestämt det, så är det bara. Orsaken kan du själv lägga fram hur du vill men t ex att pappan ännu inte har sitt liv helt på plats så att det i nuläget inte är lämpligt att ses på samma sätt som förut.

Ok, såg detta nu.

Alltså, är detta vad du har att gå på så kan jag säga att det är helt normalt. Av alla jag känner med växelboende så är det exakt som du beskriver i början av varje mammavecka innan de har kommit tillbaka till rutinerna som gäller där. Det är alltså inget varningstecken i sig. Att dina barn mår så psykiskt dåligt är däremot ett varningstecken att ta på allvar. INTE gällande pappan utan de själva. De behöver hjälp med att hantera sina tankar och livets svårigheter, annars kommer de få det riktigt tufft.

Kolla upp om du kan få familjerådgivning via din kommun (enskilt, till dig alltså) det känner jag folk som haft. Även barnen har fått samtal där.
ett alternativ, om du har ekonomi till det , är ju att hitta en privat terapeut med kunskaper på området, att samtala med och få hjälp att tänka om barnens behov och dina egna känslor?

Det spelar ingen roll hur lite umgänge de har. Nu bor de växelvis sedan ett par år tillbaka och de "köper" inget mindre än det. Vid mindre boende mår de dåligt, skolan går sämre, självakadebeteenden, depressioner och ångest. Även vid t ex 4-10, 5-10 boende etc.Dom samtalen har vi haft många gånger. Barn är lojala.. Oavsett vad vi, BUP eller någon annan säger. Skulle barnen bestämma helt själva över umgänget skulle de välja att bo där heltid då den andra föräldern är manipulativ och skulle ge dem dåligt samvete om de valde annorlunda. Kör med saker som "Jag mår så fruktansvärt dåligt när ni inte är här. Jag kan inte äta eller sova." Det är väl klart barnen inte vill det.Nej det är väl klart de inte formellt drar tillbaka en orosanmälan. Men om jag, efter samtycke från den andra föräldern pratar med dem, så slätar de över situationen genom att t ex säga att det inte var så som de trodde när de gjorde anmälan t ex. 

Det är väl klart de får säga till mig om de pratar med den andra föräldern. Det är ju barnens utredning. Men det är endast jag som är part som vårdnadshavare säger de, därför får de inte utreda den andra föräldern. Jag får ju ta del av deras bedömningar de gör där de står att de inte pratat med den andra föräldern och motivering till det. 

Ingen är såklart perfekt som förälder, inte jag heller. Det som ställer till det i min bedömning är att det lilla jag vet har jag fått reda på när jag själv sett den andra föräldern med barnen samt genom de orosanmälningar som inkommit. Det lilla jag ser gör mig orolig till och från och får mig att undra vad som sker all övrig tid jag inte är där. Jag ser liksom toppen av ett isberg. Ja, den andra föräldern uppfattas som påverkad ofta men hänvisar till pågående medicinering och att denna lämnar drogprover. Orosanmälningar har rört att denna uppfattats påverkad av myndighetspersoner och privatpersoner.
Våld har framkommit vid ett tillfälle där föräldern förklarade detta som ett misstag, råkat vända sig om och då stod barnet precis bakom och handen råkade hamna på ansiktet typ. 

Det är mycket bråk mellan föräldern och barnet. Tider glöms, utrustning till skolan missas, försovningar etc. Sådant strular regelbundet. När barnen var mindre användes ingen cykelhjälm, för höga krav på vad barnen bör klara av utifrån deras ålder. Det är ett allmänt ovårdat språk, rasistiska kommentarer, integritetskränkande saker gentemot barnen och liknande. 

Barnen har självklart haft många kontakter på BUP utifrån sitt mående som framgår av tidigare i tråden. Direkt umgänget återupptagit har det dåliga mående försvunnit och kontakten avslutats. Detta har skett flertalet gånger. Jag har stångat mig blodig med BUP och socialtjänsten, men de gör ingenting. 

Barnens bestämmanderätt har ingen ålder längre. Man ska utgå ifrån ålder och mognad. Att vara medberoende i den andra förälderns missbruk/sjukdomar kan ses som ett tecken på omognad. De har därför inte "rätt" att välja helt själv kring umgänget. Och oavsett om det kunde skulle de såklart välja den andra föräldern då denna uttrycker hur dåligt denna mår utan barnen och pratar illa om mig.
Jag är neutral och yttrar mig aldrig negativt kring den andra föräldern till barnen. Jag är saklig och berättar vad som sker när orosanmälningar kommer in. Vilket i regel resulterar i att barnen blir arga och ledsna och säger att anmälan ljuger t ex. Sen börjar det dåliga mående till eventuellt umgänge återupptas. 

Självklart kan umgänget kapas. Men som jag sagt tidigare är det svårt. Dels utifrån att jag inte har "bevis" för min oro men också för att jag behöver väga in barnens mående i det hela.

Jag har varit I kontakt med familjerätt, med socialtjänsten, med maskrosbarn och andra liknande föreningar för att få stöd och hjälp kring hur jag ska tänka. Men ingen kan hjälpa. Familjerätten säger ingenting. Det var dem som sa att det naturliga är växelvis boende trots att jag har enskild vårdnad. I efterhand har det visat sig att det är ytterst ovanligt och i princip aldrig sker. Redan när de sa det hade det framkommit brister hos den andra föräldern. Men eftersom denna inte deltog vid vårdnadstvister har rätten inte dömt ut umgängesstöd, vilket medför att en sådan inte finns att tillgå. 

Om jag förstår dig rätt, kan tolka in fel, så har du ensamvårdnad om äldre barn som känner att de måste vara mycket med en förälder som förlorat vårdnaden om dem pga olämplighet eller bristande samarbetemed dig. Jag antar att orsaken till att barnen, tros åldern reagerar starkt är att de är extremt oroliga för den andra föräldern inte rädda för den. Missbruk eller vanligare manipulativt självmordshotande kan tex ligga bakom. Jag har haft ensam vårdnad och till er som säger att det är lätt och att man får hjälp här o där så lovar jag er att det är ett helvete. Man står helt ensam i kontakten med en ofta helt dysfunktionell person och den personen utreds inte pga ej del I vårdnaden. Jag avundas dig inte. Du kan troligen inte göra någonting. Barnen styrs inte av dig utan av den andre föräldern. De behöver hjälp. Bup är jättebra men de går inte så gärna in i föräldrarnas sk konflikter vilket lämnar dig och barnen ensamma. Kan du flytta? Åka ett halvår utomlands? Troligen bra men barnen kommer inte vilja. Mitt råd är att ingenting göra. När barnen mår tillräckligt dåligt kommer bup och skolan agera och då får soc hosta upp kontaktperson eller något... Önskar dig lycka till!

Tycker du fick ett bra råd i #12; det är nog viktigt att du skapar en relation med barnen så de känner de kan berätta om jobbiga saker som händer hos den andra foräldern, och ändå får lov att umgås med denne. Så svårt är det väl inte att se att må dåligt, skära sig och ha självmordstankar måste vara mycket värre än att umgås med en forälder som kanske brister lite i föräldraförmåga när det även finns en fullgod forälder i deras liv.

Jag har varit i ungefär dina barns sits, med en förälder med missbruksproblem. De hade gemensam vårdnad dock. Jag tror inte att jag hade mått bättre av att inte ha umgänge, tvärtom, men däremot hade jag behövt att nån fångade upp mitt mående och hjälpte till att söka stöd/vård.

BUP gör inte orosanmälan utan anledning. Lyssna på dem. 

Låt barnen tala med skolpsykologen, eller iaf skolkuratorn. De står enkom på barnens sida och tar vare sig ditt eller den andra förälderns parti. 

Om dina barn skär sig för att de inte får träffa den andra så är något allvarligt fel och de behöver få hjälp NU att hantera allt. 

Kanske är det oro för den andra förälderns hälsa som gör att de vill dit, bara för att kunna kolla förälderns hälsa och det är INTE ett barns uppgift! 

Jag vet inte hur umgänget ser ut, men kanske ska det begränsas till att de åker dit dagtid, äter middag där eller så och så kommer de hem sen. 

Oavsett, se till att dina barn får hjälp  av psykolog eller liknande snarast! BUPkontakten verkar ju inte vara nog, om en sådan kontakt finns vilket jag antar eftersom de gör orosanmälningar. 

Det som börjar framstå är att dina barn använder sitt självskadebeteende för att styra dig. Du måste sluta låta dig påverkas av det. Barnen KAN INTE sova över där, han missköter deras skolgång mm. Det är inte ok. Du skriver att de "köper inte" att ha mindre än växelvist boende, det är ren bullshit. Det är DU som bestämmer, inte barnen. De kan träffas varannan helg, även med övernattningar om DU känner dig bekväm med det men även om du inte skriver särskilt mycket rakt ut så verkar det inte vara någon bra miljö för barnen. Sätt ner foten. Du är den vuxna.

Ingenting?? Så ts ska bara sitta på händerna och vänta på att barnen råkar riktigt illa ut menar du? Inte alls säkert att bup, skola, soc hinner reagera innan det är för sent. En flytt var väl den bästa idén hittills annars.

Ts, jag vill bara påpeka att det jag syftade på var Familjerådgivningen, inte familjerätten! (Se tidigare meddelande längre ner)

Ok. Så det är alltså inte så att barnen mår dåligt utan honom för att de behöver honom. De mår dåligt för att han ägnar sig åt psykisk misshandel mot dem ifall de inte är där.

Det låter som läge att bryta kontakten helt. Om det nu är möjligt. 

Om min tonåring skulle skära sig för att hen ej får träffa sin andra förälder så skulle jag söka psykologhjälp. Det är inte normalt beteende utav ditt barn. 

Har sökt hjälp många gånger. Får inte någon direkt hjälp. Barnen är utredda för olika diagnoser som inte visat något. BUP gör ingenting mer än konstaterar att det förstår att umgänget är viktigt för barnen.
Vi pratar om jobbiga saker. Spelar ingen roll hur bra relation vi har. De vet att om de berättar om dåliga förhållanden där så blir det minskat umgänge. Vi har pratat om att de självklart kommer få träffa den andra föräldern, på ett eller annat sätt osv. Många gånger genom åren, men det hjälper inte. 

De vet om att skolkurator, BUP, psykologer etc har anmälningsplikt och gör orosanmälan om de uppger förhållandena där. Barnen är ju inte dumma! 

Jag tänker också så, att de mår bättre av umgänge än utan. Men hela denna tråden säger tvärtom?

Jag har hjälpt till med stöd. Barnen har varit till både skolkurator, barnpsykolog, kurator och psykolog på BUP. Men de avslutar efter endast ett fåtal besök vilket gör att barnen inte får någon relation eller anknytning till dem. Jag har påtalat att de hade behövt en LÅNG kontakt, men det struntar dem i. Barnen är ju inte dumma och förstår ju att om de berättar något så har alla de pratar med anmälningsplikt.

TACK! Någon som faktiskt varit i samma situation. 
BUP som sagt går inte in i konflikter eller diskussioner mellan föräldrarna. Jag har varit på möten där själv där jag lagt fram situationen och vädjat om att de behöver ta in förälderns beteende i barnens mående, men det slutar med att de avslutar kontakten.

Utbrott och dåligt mående hos den andra föräldern läggs på barnen. De behöver behandling i känslohantering och att förstå sina känslor t ex medan ett sådant beteende inte finns hos mig. De är inte motiverade att delta i sådan behandling och kontakten avslutas. De har utretts för olika diagnoser somninte lett någon vart och ändå ser man inte att beteendet förmodligen beror på den andra föräldern. Eller på mig för dens skull. 

Det är ju inte normalt att ungdomar skär sig, har självmordstankar och mår psykiskt dåligt. Men ändå tar de det inte på allvar. Sen är barnen såklart förtegen, berättar inget.

Det berättar gärna om det de upplever dåligt hos mig (regler, gränser, osv) men vill inte ens berätta vad de ätit eller gjort hos den andra föräldern av oro att umgänge ska upphöra TROTS att jag varit väldigt tydlig med att umgänge kan ske, men på annat vis eller i annan omfattning.