7 år och ledsen vid lämning...

Jag undrar mer över din reaktion vid de här tillfällena? Hur pratar du med henne om detta, på skolgården och annars? Med empati och tydlighet (jag förstår att det är svårt för dig, men nu måste vi skilja åt, vi ses senare) eller medlidande och bekräftande (stackars liten, mamma tycker också att det är jobbigt, men nu måste du gå)? Hoppas du förstår skillnaden jag är ute efter. Att gå in i hennes känslor och bekräfta dem kommer bara få henne att må sämre, det är väldigt vanligt att föräldrar går in i ledsamheten och bekräftar den på ett ohälsosamt sätt. Tonfall och kroppsspråk inkl. ansiktssuttryck är väldigt viktigt! Om man "låter" sina barn gräva ner sig i såna här känslor gör man dem en björntjänst. Som förälder ska man hålla sig lugn och neutral, signalera att det här inte är en "farlig" situation (som hjärnan uppfattar den) och överföra mer trygghet till barnen.

Jag har ett barn i liknande ålder som nyss börjat ny skola och som också visat liknande tendenser. Nyckeln är att ha gott om tid på morgonen, att visa närhet men inte dra ut på farväl vid skolan. Att själv hålla kontroll på känslorna är så klart viktigt, man får inte visa stress eller avvisande mot barnet men inte heller ledsamhet. Neutralt är bra och ett litet mått av omtanke, att signalera "detta är en helt vanlig avlämning, allt är ok, du kan vara lugn och trygg här".

Håller med om råden från (Mamma) här ovanför. Vi har haft nästan identiska situationer med vår dotter som du. Massa kul att berätta om skolan men ändå vill hon inte dit. Och hon säger att hon var ledsen eller rädd även om hon nyss berättat om roliga saker de gjort. Det är på gång en npf-utredning av henne nu. Hon har roligt i skolan, men den gör henne också väldigt trött och stressad. 

Det behöver inte alls vara fallet med din dotter, men om du inte gjort det kan det nog vara värt att läsa om flickor med autism. Flickor får ofta andra symptom än pojkar. Sök tex effer artiklar och toutube-föredrag av Maria Bühler och Svenny Kopp. Så kan du se om det låter bekant, det de beskriver. Men man kan så klart vara orolig inför skolan även utan att ha npf-problematik. Råden som ges kan å andra sidan vara användbara även för barn som inte får en diagnos, men som har en del egenskaper som påminner om npf. 

Jag är och har alltid varit trygg med att lämna henne och det är också det jag visar. Så där är det inget jag kan förbättra. 
Ska se om det finns någon personal på skolgården som kan ta emot henne på morgonen så lämningen blir ännu kortare. Det är nog det ända jag kan komma på som jag skulle kunna göra annorlunda...

Du behöver också ha tålamod och orka hålla ut. Hon har nyss börjat i skolan, mycket som är nytt, nya rutiner jämfört mot sommarlovet säkert. Sånt här vänder man inte alltid på en vecka eller två.

Tack för tipsen. Faktiskt är det ingen främmande tanke det du skriver om npf-diagnos. Andra saker i hennes beteende har gjort att jag funderat mycket på adhd eller autism. Hemma har hon mycket energi och hon reagerar kraftigt och direkt om något går emot henne. Inte alltid men ofta kastar hon saker eller slåss (mig). Tex häromdagen när hon helt plötsligt ville köra iväg och prova att åka syrrans rullskridskor klockan 19.15 på kvällen...
Hennes 15 åriga syster står i kö för utredning. De är dock totalt olika. Syrrans problem började i 6:an även om tecknen alltid funnits men inte orsakat problem. 

Hur gick det till när ni fick till en utredning eller vad var det som gjorde att det blev av? Var det i samråd med skolan? Berätta gärna om du vill. 

Har du frågat henne varför hon känner som hon gör, och hur ni skulle kunna göra för att det ska kännas bättre?

Ja det har jag. Hon vet inte varför. I morse sa hon att det är tråkigt i skolan. Men efter skolan så berättar hon som sagt om att det varit roligt. 

Har som jag skrev kontakt med både lärare, skolsköterska, första linjen osv, så efterlyser främst andras upplevelser av samma eller liknande problem, och hur det blev för dom.

Min dotter har haft samma? problematik?. Det är först nu när hon började 2:an som hon går in till skolan själv. Hon har ändå dagar då hon inte vill till skolan men går dit ändå. Hon står i kö till en bred npf-utredning 

Var hon också ledsen vid lämning/på morgonen? Hur gjorde ni då?
Vad är det för andra saker i hennes bettende/personlighet som gör att hon står på kö för utredning?

Ja jätteledsen och klamrade sig fast vid mig. Jag var alltid med henne tills det ringde in.
Tät kontakt med lärare o fritidspedagoger.
Hon fick utbrott här hemma och vågade plötsligt inte gå på aktiviter hon gått på innan. Problem i kompisrelationer som hennes bror också hade. Han har nu fått diagnosen adhd

Hon började få ångest som hindrade henne från att gå i skolan bla så vi sökte vård och hamnade hos bup. Vi har inte börjat utredning än utan ska först jobba bort så mycket av ångesten som möjligt och få skolan att funka. Men bup pratar i de banorna. 

Fram till att hon slutade gå till skolan märktes knappt hennes problematik där. Jag har förstått att det är ganska vanligt bland flickor med autism. De märkte bara att hon kunde vara ledsen på morgonen. Vi föräldrar har anat att det är något sedan hon var mycket liten. Idag kan jag ångra att vi inte bad om utredning tidigare (hon är snart tonåring). Vi tyckte inte att det behövdes så länge hon mådde bra och utvecklades. Men det hade varit bra att ha haft en diagnos innan problemen började. Det hade förenklat en del. 

Ett råd vi fick från en föreläsare i barns utveckling var att fråga barnet, hur vill du ha det? Vad känns bäst för dig?
Min ville vara själv en stund i frökens rum och hon ville rita och vara ledsen en stund för sig själv.
När hon fått uttrycka sin önskan och fått lov att vara ledsen utan att bli distraherad av personal som försöker locka fram bättre humör så gick det tusenfalt bättre.

Alla barn är dock olika men har ni inte testat detta så gör det. Prata och försök få henne att uttrycka vad hon själv vill.

Tack för tipset. Hon har svårt att uttrycka sig men ska göra ett försök. 

Mitt barn fick komma in i klassrummet en kvart före de andra och rita, prata med läraren mm. Verkar vara något många gillar, att börja i lugn och ro. En del får också vara inne vissa raster för att vila från intryck. 

Jag har haft problem med min son att det låste sig då vi skulle in i skolan, med gråt, ångest mm. Vi blev hjälpta av att en och samma person kom och mötte upp honom redan vid bilen varje dag och sen följde med in. Detta fick skolan lov att ordna med eftersom min son annars inte klev ur bilen och blev hemma på dagarna. Han var lite äldre, 11 år så svårt att tvinga rent fysiskt då också. 

Kanske din dotter också skulle ha det lättare på det viset? Ett sätt kan ju också vara om hon samtidigt hade möjlighet att gå direkt in och vila lite innan alla andra kommer in? 

Jag tänker också att mer förberedelse kan hjälpa om hon har drag av NPF (eller annars också)? Tex schema med bilder exakt vad som ska hända under dagen. Ni kan rita bilder själva. Även om rutinerna är lika varje dag kan det vara en trygghet att visuellt se det. Så kan hon påminnas också om det roliga som ska ske under dagen. Min son har också behövt mycket uppmuntran och små belöningar i perioder det varit tufft. Tex att vi direkt efter skolan hittar på något roligt bara han och jag. 

Hur har det funkat med de andra i klassen att ditt barn fick gå in tidigare? Har det blivit frågor och kanske avundsjuka ? Nu vet ju iofs alla att min dotter är ledsen vid lämning så de skulle väl ha förståelse?

Tack för dina tips. Jag ska ta upp detta på utvecklingssamtalet vi snart ska ha. 

Ungarna har inte drabbats av "höns-mamma" -syndrom då?

Nu menar jag inte att ni ska bli en reinkarnation av Hitler. Men för mycket empati kan ge motsatt effekt...

Vi kanske ska införa aga och låta barnen veta hut?

Herregud vilka korkade människor det finns. Inte konstigt Hitler hade så många anhängare.....

Väldigt dum kommentar. Märks att du själv säkert aldrig haft barn med någon typ av ångest.