Hur berättar jag?

Allt har att göra med ditt tonfall. Förklara med mild röst att hans mamma har valt att inte ha kontakt med er, att du inte riktigt vet varför och att du inte vet om hon någonsin kommer att kontakta er igen, men att du älskar honom tillräckligt för mer än två föräldrar (ge en stor kram) och att du gärna lyssnar på vad han vill berätta om istället. Hoppas han har fler vuxna släktingar som kan vara ett stöd för honom. Fruktansvärt ledsamt att mamman valt denna väg! Idiotiskt, skulle jag kalla det, men det är min åsikt.

Oj så tragiskt. 
Det blir ju fel om man säger att skicka du, hon läser det säkert sen. Eller att hennes telefon nog är sönder osv. 

Det enda är väl sanningen, att hon inte är i Sverige just nu, och du inte vet när hon kan tänkas ha kontakt. 

Tror ditt barn kanske skulle behöva någon form av samtalsstöd om det här blir jobbigt. 

Hur mycket man än vill snacka illa om den andre föräldern så är det viktigt att man inte gör det. Men man måste inte heller ljuga. Det bästa är att vara ärlig men ge informationen så att ett barn kan förstå.

Du kan ta hjälp av skolans kurator eller prata med en psykolog på bvc eller vc om det är svårt att veta vad du ska säga.

Annars får du försöka förklara så gott det går: Jag vet att du gärna vill ringa mamma och jag önskar att du kunde göra det, men just nu vill mamma inte prata med någon alls. Jag vet inte varför. Jag finns här för dig och jag älskar dig massor och kommer aldrig att lämna dig. Jag ska göra mitt bästa för att svara på dina frågor men ibland vet jag inte svaret. 

Mycket klokt skrivet

Ta hjälp utifrån hur du ska svara din son på bästa sätt för jag antar att han har haft en viss kontakt innan hon avbröt den för ett år sedan.
Har du haft egen vårdnad länge? 

Nu har ju inte mitt barn (16 år nu) träffat sin pappa någonsin och jag blev lämnad när jag var gravid så utgångsläget har ju varit annan än din,
men jag var tvungen att helt sonika lägga alla mina känslor åt sidan och bara så konkret som möjligt efter mitt barns frågor svara så gott och ärligt jag kunde utan att ge falska förhoppningar eller lägga in mina känslor i svaren.
Tex så sade jag att pappa bor för långt borta för att det ska vara lätt att träffas. Att vi har xxx och xxxx istället och att det är vår familj! 

När det ställdes frågor senare i ålder ca 4-5 år vid frågan varför pappa inte var tillsammans med oss svarade jag att jag inte vet?att han försvann utan att förklara för mig men att jag gissar på att han var rädd för något,att det finns människor som hellre lämnar någon än förklara vad som är fel..att jag faktist tror att han nog inte visste hur man är en bra pappa.
Jag har också varit noga med att berätta om mitt barns pappa på alla tänkbara sätt så att hon ändå får en känsla av hur han var under vårt tid som ett par i nästan sex års tid. Fanns ju massor av goda minnen och likheter med mitt barn så dem har jag alltid varit öppen med.
De negativa har jag aldrig dragit upp..skulle hon någon gång vilja ta kontakt med honom så får hon bilda sig en egen uppfattning, det är hon värd.

Du säger att mamma inte mår bra och därför inte klarar av att vara en bra manna fast hon säkert vill. Sen hittar du alla positiva saker om mamma sedan tidigare du kan hitta och fyller sonens själ med. 

För att han behöver det, inte för hennes skull.

Fast det kanske inte är sant. Hon kan ju vara ett helt vanligt svin bara. Man ska aldrig ljuga eller hitta på för barn. Om ts vet orsaken kan han linda in den lite fint, men inte påstå att hon mår dåligt om det inte verkligen är så. Det är bättre att vara ärlig i så fall än att skapa en massa oro i sonen för mammans mående osv.

Man ska som sagt aldrig tala illa om den andra föräldern. Men att vara ärlig är inte att tala illa.

Beroende på vad TS vet om mamman och deras tidigare relation, kan han välja att linda in det eller vara mer rak. Men inte ljuga eller ge sonen falska förhoppningar. Många verkar tro att det gagnar sonen, men det är precis tvärtom.

I stället är det viktigt att TS finns där som pappa och ger sonen mycket kärlek och uppmärksamhet. Precis som många ensamstående mammor, får TS vara både mamma och pappa.

Det är viktigt att varken svartmåla mamman eller måla upp en drömbild för sonen. Mamman kanske aldrig hör av sig igen? Eller så dyker hon upp om ett år eller fem år eller tio år, eller kontaktar er. Men det kan ingen veta. 

Oj..

jag skulle ha sagt något i stil med -mamma mår inte så bra, hon kommer vara borta ett tag. Det går inte att nå henne nu när hon inte mår bra men kan du berätta för mig istället om fiskarna?-

han ör såpass liten än så du behöver inte gå in i detaljer.

stackars er..

Säg inte att mamma inte mår bra. Säg istället att just nu så har hon inte möjlighet att träffas och att du inte vet varför. Det är aldrig fel att svara på barns frågor att man inte vet varför. Jag arbetar i förskolan och det här får vi till oss jämt när vi sitter med barnpsykolog och föräldrar i kris, att det är okej att säga att "jag vet inte varför."

Gör inte som min mamma gjorde när min pappa "försvann." Hon höll fasaden uppe länge men till slut, när jag tjatade för mycket och hon började gråta, så sade hon: "Nej, men han ligger väl i en buske någonstans" (på det viset förklarade hon att han var alkoholist - vilket var någonting som jag aldrig hade märkt. Det enda jag märkte var att han inte var hemma längre.) men jag förstod inte och jag slutade fråga och mamma glömde bort att hon ens sagt så när hon var så ledsen. Jag undrade under flera år varför min pappa skulle ligga under en buske, varför han inte kom hem, varför han inte hörde av sig. Jag har en mycket nära relation med min mamma men just det där med busken frågade jag aldrig om igen. När pappa väl hörde av sig efter typ 2-3 år så var jag tillräckligt stor för att förstå att man inte frågar någon hur man hamnar under en buske, att det är konstigt och liknande så jag höll tyst och skämdes. Vid det laget hade mamma helt glömt bort att hon sagt så.

Det sjuka var att jag frågade honom när jag var 19 år gammal hur separationen egentligen hade gått till, men eftersom jag hade ganska liten kontakt med honom då, så frågade jag rakt ut om det där med busken (jag fattar inte än idag om varför jag frågade så dumt. Mamma hade ändå sagt åt mig vid ett tillfälle senare att hon nog bara var arg och att det var därför hon hade sagt så bara för att han jämt var berusad och försvann varenda natt) men förklaringen sedan jag var åtta år gammal och pappa "hade legat under en buske" nästlade sig kvar inom mig och när jag väl krävde svar som 19-åring så försökte min pappa först förklara men jag var så pass upptagen om vad som hände den kvällen jag hört talas om när jag var liten att jag inte längre lyssnade: (var han full - var det därför han låg under busken? Hade mamma hittat honom under busken? Hade han blivit misshandlad? Rånad? Hade han sex under busken?) Att jag inte kunde släppa det! Jag ville ha svar!

Det slutade med att jag upplevde att pappa försökte vända min mamma mot mig. Allt blev riktigt tokigt. Trots att jag var 19 år då, så skulle det dröja innan jag var 25 år gammal innan jag äntligen förstod att pappa hade träffat en ny kvinna som han var ihop med under 12 år. Och ja, han hade varit otrogen, men jag var så insnöad på den där förklaringen med busken att det naglade sig fast inom mig att jag inte kunde släppa det mentalt. Min mamma mindes aldrig att hon hade sagt så och hon har varit så ledsen över det sedan eftersom det innebar att hon och jag hade enbart sporadisk kontakt under ett års tid.

Så, spekulera inte. Är du ledsen ibland så säg att du är ledsen. Vet du inte, så säg att du inte vet. Jag märker på barnen jag arbetar med att de kan ställa tusen frågor, men då måste föräldrarna svara: "Jag vet inte. Man kan tro att vuxna vet allt, men så är det inte. JAG vet inte." I de fallen får barnet ett större lugn än ett halvkonstigt svar eller rent ljug. (Även små barn märker om man ljuger om svåra saker, eftersom det är deras instinkt att leta efter trygghet.)