Oro över min dotters könsuppfattning

Oavsett vad det beror på så låter det som att du gör helt rätt. Stöttar, lyssnar och älskar. 

Förstår att du är orolig för att det kan bli tufft för henne och det du kan göra är att fortsätta stötta henne i det hon vill. Prata mycket med henne om känslor överlag så ni har en stabil grund där hon känner sig trygg med att dela vad som händer och hur hon känner med dig, framförallt sen i tonåren. Stärk hennes självkänsla så hon är trygg i sig själv. 

Försök att inte oroa dig över framtiden, var mer i nuet och ta det som det kommer. Och fortsätt med din inställning att hon är bra som hon är och att du älskar henne oavsett vad som händer.

Tack för kloka ord Maymom 

Just pga. de tankar du känner om att det kanske egentligen är ett uttryck för att hon vill göra saker som killar gör skulle jag vara försiktig med att "hålla med" henne om att hon är kille eller icke-binär. Faktum är ju att hon är en tjej, oavsett hur hon känner inför det. Hon är ju ändå såpass ung att hon försöker reda ut hur världen fungerar och var hon platsar i den. Bättre att försöka leda henne mot en väg med färre problem och sen, när hon är äldre, om hon ändå känner sig som någon annan, så tar man det då. Istället för att bekräfta känslor, som kanske är temporära, som leder till ett liv med garanterade problem. Risken är ju att man gör temporära känslor permanenta.

Men jag skulle vara noga med att inte vara dömande på något sätt utan snarare nyfiken men också lägga fram hur verkligheten ser ut. Att hon är tjej. Sen finns ju massa frågeställningar man kan göra. Hur vet man att man känner sig som tjej/kille? Finns det något facit för hur man SKA känna sig? Jag t.ex. känner det jag gör men jag har ju ingen aning om det är att känna sig om kille/man för jag vet inte hur andra män känner sig och vad som är utmärkande för det.

På vår tid kallade man sådana som din dotter pojkflickor, idag kallas de ickebinära eller gender fluid. 80% av de barn som påstår sig vara transsexuella är inte det efter puberteten. Jag tycker inte du ska ta det din dotter säger så allvarligt, barn säger en massa saker och som förälder vet man att det mesta inte stämmer. Om hon sa att hon ville bli astronaut skulle du inte börja oroa dig redan nu för hur tuff utbildningen är. Argumentera inte med henne men bekräfta inte heller, lyssna och vänta så kommer det ordna sig av sig självt. 

Jag förstår dina funderingar TS. Det finns ingen anledning att kritisera dig, eftersom du skriver att du älskar din dotter villkorslöst och inte verkar intolerant mot genusöverskridande uttryck eller känslor. 

Du funderar vad som händer om detta består. Kommer din dotter få en jobbig tonår om hon på allvar, i djupet av sitt hjärta, känner sig född i fel kön? Ja, det är ofta tufft för dessa ungdomar. Men det behöver inte bli så. Många får bra vuxenliv, oavsett om de väljer att byta kön eller ej.

Sen är din dotter bara 7 år. Det är mycket möjligt - t om troligt - att det hon känner växer bort. Att hon känner sig bekväm i den kropp hon har, oavsett vad hon kallar sig.

Jag tycker att du gör helt rätt i att låta henne klä sig och vara exakt som hon har behov av.
Lägg inga värderingar eller rätta henne till vad du känner och tror när hon utrycker sig som tex att hon är kille.
Det enda som säger något om vårat kön är vårt personnummer, hur vi känner oss som och identifierar oss som är en helt annan sak.
Jag arbetar på förskola och skulle ett barn som har snippa säga att hen är kille skulle jag säga : okej, jag lyssnar, vill du berätta mer om det? Alltså  fråga med öppna frågor.

Förstår din oro men av vad jag kan läsa så har ni ett fantastiskt förhållningssätt så fortsätt med det, men känner ni att ni behöver mer stöd gör er vuxna så finns det hjälp att få utifrån, ta den hjälpen.
Jag har en väninna som upptäckte tidigt att hennes son identifierade sig som tjej.
Började i 3 års åldern med att vilja klä sig i samma kläder som sin tvillingsyster.
Hen lät även håret växa ut.
Inte en gång har hen tvekat i hur hen vill vara och idag är hen tonåring och lever som en tjej och vi som känner hen vet att hen är i sitt rätta element.
Hen genomgår stora undersökningar och det finns en plan för framtiden.

Vill inte skrämma eller oroa dig mer än du redan känner men ta hjälp utifrån,titta om du kan hitta andra föräldrar som går igenom samma.
Att du inte behöva vara ensam i det här ger ofta både styrka,kraft och goda råd. 

Jag var/är ungefär som din dotter. Och jag har inte heller kommit på tanken att omoperera mig. Som tur är så är det mer accepterat för tjejer att göra sånt som killar brukar göra än tvärtom. Låt henne bara utvecklas i sin egen takt. Det är ganska långt därifrån till att verkligen vilja byta kön. Jag tror inte heller att det är lika lockande för tjejer. 

Oroa dig inte så mycket. Man vet ändå inte nu hur de sedan känner i puberteten eller efter. Hon kommer säkert att ha kvar sin förkärlek för intressen som anses vara mer manliga - men det brukar inte ställa till med problem. 

Och det är inte ovanligt att tjejer har svårt för att kroppen förändras i puberteten, så det behöver inte heller vara värsta larmtecknet. 

Tack Bjoer. Det är väldigt klokt det du skriver.

Till alla er som läst mitt inlägg och tagit er tid att svara: tusen tack. Det betyder enormt mycket för mig att få dessa kloka inputs och ta del av era erfarenheter. Tack tack tack