Ett år senare, men inte blivit bättre

Tack för att ni svarade. 
Känner ni att ni gjorde rätt val just då? 

Hej, jag känner med dig. Gjorde också en abort i oktober förra året som jag fortfarande mår dåligt över. Ja saknade livslust och i efterhand kan jag se att jag var deprimerad i ett halvår efter den. Nu kommer tankarna fortfarande till och från och att jag kunde ha haft en liten bebis just nu om jag inte hade gjort det. 

Jag var ung, men inte superung (22 år), och mitt i mina studier.

Nu har jag kommit in i ett stadie där jag är mer arg än ledsen. Jag är arg på mig själv för att jag inte följde mitt hjärta mer och litade på min magkänsla. (Jag fattade det logiska beslutet i stunden, backat av mina panikkänslor för att jag inte kände mig redo, men det gick egentligen emot mig själv och vad jag ville). Har alltid velat ha barn.

Jag är arg på min pojkvän för att han inte var mer entusiastisk, han sa alltid att det var helt och hållet mitt val, men hade han varit mer positivt inställd hade det troligtvis fått mig att behålla.

Jag är arg på min mamma och pappa som inte stöttade mig och sa att det skulle bli bra om jag valde att behålla. (de fick mig sent i livet och betedde sig som att mitt liv skulle vara slut om jag behöll) Jag är redan en övertänkare och när de tog upp allt som skulle bli dåligt med att få barn nu så påverkade det starkt.

Jag är också arg på sjukvården. Vet att det låter dumt. Jag är helt för fri abort och tycker det är viktigt att det finns, men jag har fått grov ångest av sjukhus efter mina egna upplevelser. 

Så fort jag fick veta att jag var gravid ringde jag till MVC, för att jag tänkte att det var det man skulle göra. När jag kommer fram frågar de mig om jag har bestämt mig för att behålla och när jag säger att jag inte har funderat på det än säger de att då kan de inte boka in mig. Jag blir istället hänvisad till 1177 och abortmottagning. Men jag hade ju inte bestämt mig ännu! Tanten som svarade på 1177 var fö allmänt dryg och nedlåtande när jag pratade med henne. 

Jag önskar att jag hade fått komma på ett neutralt möte där vi pratade om var det skulle innebära att behålla eller göra abort. 

På abortmottagningen är de liksom redan inställda på att det är vad du kommer göra. De pratar inte om hur det skulle se ut om man väljer att behålla, de försöker använda så sterila termer som möjligt och nämner aldrig ord som "barnet". (förstår att det är bra om man redan har bestämt sig, men det hade inte jag). Fick komma på ett ultraljud och det var väldigt tidigt (v5). Jag blir igen frågad om jag har bestämt mig, men säger nej. Får ändå en tid inbokad till abort, eftersom tiden tickar...

Jag hade bokat en tid och gått dit med min pojkvän, första barnmorskan var jättesnäll, jag satt bara och storbölade hela tiden, men hon sa att det inte var någon stress och jag fick istället en tid en vecka senare. Under tiden skulle jag även prata med en psykolog. Jag upplevde inte att det hjälpte alls, jag satt igen och grät hela tiden men fick ingen särskild vägledning. Ingen frågade mig om det verkligen var vad jag ville eller om jag trodde att jag skulle ångra mig. Släpade mig till den andra bokade tiden med grov ångest och hade stålsatt mig för att bara få det gjort (jag hade velat i 3 veckor och ville inte vänta längre då jag ville göra abort så tidigt som möjligt om det skulle göras). Den här barnmorskan var mer rapp i tonen och sa bara åt mig att ta tabletten, här var det ingen fråga om jag kände mig redo eller om jag var säker. Hon måste också ha sett på mig att jag var nära till tårar. Tog tabletten och stängde samtidigt av mina känslor. Valde hemabort så skulle ta de andra tabletterna hemma senare. Kändes som att jag var i en dimma efteråt. Övervägde att gå in på toaletten och försöka spy upp tabletten påvägen ut, men gjorde det inte. Jag är inte religös, men stannade i sjukhuskyrkan och tände ett ljus.

Jag kunde inte förmå mig att ta de andra tabletterna, men det blev ju ändå abort av det. 

Jag vet att i slutändan var det mitt egna val och att jag måste stå för det. Men jag upplever också att om man inte aktivt säger att man vill ha barn nu så dras man lätt med av samhällets och sjukvårdens förväntningar. Jag upplevde aldrig att jag fullt ut fattade beslutet att göra abort, utan det var flera mindre händelser som gjorde att jag hamnade där. Jag är somsagt helt för Sveriges abortlagstiftning, men om någon sitter framför dig, uppenbarligen ledsen och osäker tycker jag man borde ställa frågan om personen verkligen vill göra en abort. Tror det är många som ångrar sina aborter, men aldrig pratar med någon om det. 

Hej, jag känner med dig. Gjorde också en abort i oktober förra året som jag fortfarande mår dåligt över. Ja saknade livslust och i efterhand kan jag se att jag var deprimerad i ett halvår efter den. Nu kommer tankarna fortfarande till och från och att jag kunde ha haft en liten bebis just nu om jag inte hade gjort det. 

Jag var ung, men inte superung (22 år), och mitt i mina studier.

Nu har jag kommit in i ett stadie där jag är mer arg än ledsen. Jag är arg på mig själv för att jag inte följde mitt hjärta mer och litade på min magkänsla. (Jag fattade det logiska beslutet i stunden, backat av mina panikkänslor för att jag inte kände mig redo, men det gick egentligen emot mig själv och vad jag ville). Har alltid velat ha barn.

Jag är arg på min pojkvän för att han inte var mer entusiastisk, han sa alltid att det var helt och hållet mitt val, men hade han varit mer positivt inställd hade det troligtvis fått mig att behålla.

Jag är arg på min mamma och pappa som inte stöttade mig och sa att det skulle bli bra om jag valde att behålla. (de fick mig sent i livet och betedde sig som att mitt liv skulle vara slut om jag behöll) Jag är redan en övertänkare och när de tog upp allt som skulle bli dåligt med att få barn nu så påverkade det starkt.

Jag är också arg på sjukvården. Vet att det låter dumt. Jag är helt för fri abort och tycker det är viktigt att det finns, men jag har fått grov ångest av sjukhus efter mina egna upplevelser. 

Så fort jag fick veta att jag var gravid ringde jag till MVC, för att jag tänkte att det var det man skulle göra. När jag kommer fram frågar de mig om jag har bestämt mig för att behålla och när jag säger att jag inte har funderat på det än säger de att då kan de inte boka in mig. Jag blir istället hänvisad till 1177 och abortmottagning. Men jag hade ju inte bestämt mig ännu! Tanten som svarade på 1177 var fö allmänt dryg och nedlåtande när jag pratade med henne. 

Jag önskar att jag hade fått komma på ett neutralt möte där vi pratade om var det skulle innebära att behålla eller göra abort. 

På abortmottagningen är de liksom redan inställda på att det är vad du kommer göra. De pratar inte om hur det skulle se ut om man väljer att behålla, de försöker använda så sterila termer som möjligt och nämner aldrig ord som "barnet". (förstår att det är bra om man redan har bestämt sig, men det hade inte jag). Fick komma på ett ultraljud och det var väldigt tidigt (v5). Jag blir igen frågad om jag har bestämt mig, men säger nej. Får ändå en tid inbokad till abort, eftersom tiden tickar...

Jag hade bokat en tid och gått dit med min pojkvän, första barnmorskan var jättesnäll, jag satt bara och storbölade hela tiden, men hon sa att det inte var någon stress och jag fick istället en tid en vecka senare. Under tiden skulle jag även prata med en psykolog. Jag upplevde inte att det hjälpte alls, jag satt igen och grät hela tiden men fick ingen särskild vägledning. Ingen frågade mig om det verkligen var vad jag ville eller om jag trodde att jag skulle ångra mig. Släpade mig till den andra bokade tiden med grov ångest och hade stålsatt mig för att bara få det gjort (jag hade velat i 3 veckor och ville inte vänta längre då jag ville göra abort så tidigt som möjligt om det skulle göras). Den här barnmorskan var mer rapp i tonen och sa bara åt mig att ta tabletten, här var det ingen fråga om jag kände mig redo eller om jag var säker. Hon måste också ha sett på mig att jag var nära till tårar. Tog tabletten och stängde samtidigt av mina känslor. Valde hemabort så skulle ta de andra tabletterna hemma senare. Kändes som att jag var i en dimma efteråt. Övervägde att gå in på toaletten och försöka spy upp tabletten påvägen ut, men gjorde det inte. Jag är inte religös, men stannade i sjukhuskyrkan och tände ett ljus.

Jag kunde inte förmå mig att ta de andra tabletterna, men det blev ju ändå abort av det. 

Jag vet att i slutändan var det mitt egna val och att jag måste stå för det. Men jag upplever också att om man inte aktivt säger att man vill ha barn nu så dras man lätt med av samhällets och sjukvårdens förväntningar. Jag upplevde aldrig att jag fullt ut fattade beslutet att göra abort, utan det var flera mindre händelser som gjorde att jag hamnade där. Jag är somsagt helt för Sveriges abortlagstiftning, men om någon sitter framför dig, uppenbarligen ledsen och osäker tycker jag man borde ställa frågan om personen verkligen vill göra en abort. Tror det är många som ångrar sina aborter, men aldrig pratar med någon om det.