Abort eller behålla barn med kromosomavvikelse??

Kan förstå att detta är ett svårt beslut för dig. Men hur långt bort är provsvaret för eran del? 

Tänker eftersom detta ev kunde ge svar på hur stora svårigheterna kunde bli. 

Provsvaret får vi tidigast den 22/12.

Då kanske det bästa är om ni agerar utifrån vad provsvaret säger. Dvs om det visar att barnet löper stor risk att få stora svårigheter eller svår sjukdom kanske det är bättre att man gör abort. 

Jag vet att det låter hemskt , men om man ser till barnets bästa i första hand. Tänker tex om hen riskerar få grav utvecklingsstörning eller något sådant. 

Ni ska inte berätta något för tioåringen i alla fall. Barn kan få en massa konstiga fantasier av sådant, typ "mitt syskon kanske kommer och spökar för mig för att mamma dödade det". Eller om ert barn förblir utan syskon av någon anledning, då kan han eller hon komma att gräma sig jättemycket över att ett syskon faktiskt var på gång, och beskylla er för att ni inte lät honom/henne få det. Det är mycket bättre att ert barn aldrig får veta.

Jag är själv endabarn, och jag hade varit tacksam även för ett handikappat syskon, för det hade i alla fall skapat fler kontakter med yttervärlden. Vi var så ensamma och isolerade min mamma, pappa och jag. 

Fundera över den här:
https://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/nollhinder/resan-till-holland

Menar du att barn med en ?grav utvecklingsstörning? har ett mycket sämre liv än andra? Vad grundar du det på? Arbetat som lärare inom anpassad grundskola i många år och mött flera mer det du kallar grav utvecklingsstörning. Att de skulle ha sämre livskvalitet än andra är inget jag sett. Jag har sett äkta och genuin glädje i deras ögon även om de inte kan säga det med ord. Har mött barn med lindriga ?utvecklingstörning? som har det betydligt tuffare.

Att ni var ensamma och isolerade har med dina föräldrar att göra, inte om du haft ett syskon. 

Min dotter är född med en genavvikelse som orsakar intellektuell funktionsnedsättning och epilepsi.

Det var inget vi visste förrän hon föddes så det blir ju inte riktigt samma sak som er sits men det jag KAN säga är att såhär i efterhand så hade jag inte gjort abort ändå även om jag hade vetat under graviditeten. Gladare, goare unge får man leta efter :)

Absolut kräver det mer av en som förälder än till ett normtypiskt barn. Jag har en av båda ?sorterna? så jag vet hur ett ?normalt? föräldraskap ser ut också. Men oavsett så hade jag inte velat byta, man blir otroligt ödmjuk inför livet och får en annan syn på vad som är viktigt och inte i livet. Man värdesätter andra saker och får se att livet kan bli jättebra ändå även om det inte ser ut som det brukar göra,

Med det sagt så vill jag också säga att det såklart beror mycket på hur omfattande barnets avvikelse är och vad det skulle innebära för barnet, om barnet ändå kan få ett bra liv med bra livskvalitet eller inte. Så utifrån det är det kanske klokt att vänta tills ni fått mer svar. Ville bara flika in med en funkisförälders synvinkel och säga att även om det inte blev precis som man tänkt så betyder inte det att det kommer bli dåligt för det :) 

Önskar er all lycka till TS! <3

Här håller jag med. Jag har en del erfarenhet då jag arbetat på korttidshem med tonåringar som hade bland annat Downs syndrom. De som hade grav utvecklingsstörning led inte av att de hade DS, för de visste ju inget annat, förstod inte vad de gick miste om.

Men de som bara hade lindrig utvecklingsstörning, var ju medvetna om att hur "normala" ungdomar såg på dem; att de ansågs oattraktiva och att det var helt omöjligt att någon (som inte också hade DS) skulle vilja vara tillsammans med dem. De var medvetna om hur mycket de missade. Man märkte att det gjorde ont i dem, när någon i personalen berättade om en semester med sin pojkvän t.ex., eller när vi såg på film och det var kärleksscener. Intresset och längtan fanns där, men det var helt omöjligt att de skulle få uppleva det själva, och det visste de. 

...och när det gäller människor som har en lindrig utvecklingstörning orsakat av annat än DS och CP-skada, d.v.s. det syns inte på dem, så kommer de hela tiden att möta människor som retar sig på dem för att de tänker långsamt och gör misstag i olika situationer. De kommer att få höra att de är korkade, dumbommar, idioter hela livet. Folk tröttnat på att vänta, och tar över det de håller på med och gör det själva i stället.

När det syns tydligt att någon är utvecklingsstörd så är det ytterst sällan någon som hånar vederbörande, utan då brukar folk ha förståelse och tålamod.

Med fjärde barnet blev vi erbjudna fostervattenprov. Vi bestämde oss redan innan vi gjorde testet att vi skulle göra abort om barnet visade sig ha någon grav avvikelse. Hade det varit vårt första barn skulle vi inte gjort testet överhuvudtaget, men nu hade vi redan tre barn som också skulle påverkas av vårt beslut. Inte bara under deras uppväxt, utan kanske även som vuxna efter att vi gått bort.

Mycket klokt beslut i mina ögon. Är så pass gammal att när jag fick syskon fanns inte möjligheten att göra t.ex fostervattensprov.
Har ett rätt gravt utvecklingsstört syskon med flera utbrott med våld inblandat som vardag.Påverkade inte bara mig utan mina föräldrar och omgivning.
Träffade en kvinna och vi ville ha ett kärleksbarn (jag hade ett barn innan och hon tre) Blev gravida och hon skulle fylla 40 straxt efter beräknat nersläpp.
Vi valde fostervattensprov och allt gick bra med jag vet  vad i alla fall jag hade valt om det visat på något negativt - ingen tvekan.
Vi hade dock inte pratat om det innan....

Tagit det tuffa beslutet att avbryta graviditeten