Kan inte säja nej

Jag har levt 25 år i ett samboförhållande, som tog slut för ett par år sedan. Vi möttes som väldigt unga och växte ifrån varandra medan de tre barnen växte upp. Som ung var jag pga att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj väldigt osäker och hade svårt att vara ensam. Jag sökte mig till äldre killar och män för att få närhet och förväxlade sex med kärlek. Eftersom jag alltid dragit till mig män, jag såg nog väldigt bra ut som ung, så blev den långa relationen en prövning, men jag låg aldrig med någon annan under våra år tillsammans. Dock har jag helt klart mer än någon enstaka gång gjort något som jag inte hade uppskattat att min sambo gjort, som att sova i samma säng som en killkompis (utan att något hände) eller varit för intim/nära (mentalt) med någon av motsatt kön. Jag vet inte varför jag var så gränslös ibland och hade så svårt att säja nej till killar/män. Om någon flörtade med mig kunde jag spela med istället för att avvisa. Det kunde istället försätta mig i svåra situationer som jag hade svårt att ta mig ur. För jag ville bara bli flörtad med och uppskattad och inget mer. Jag levde nog mycket på att få bekräftelse, något som min sambo blev allt sämre på att ge mig med tiden.

Nu är jag i en ny relation sedan 2 år och trots att jag är nyförälskad och mannen helt fantastisk så ser jag samma mönster hos mig själv. Min attraktionskraft är mindre då jag nu är äldre, men jag har fortfarande en dragningskraft på män som försätter mig i svårigheter. Jag blir uppraggad i alla möjliga vardagliga sammanhang. Återigen så njuter jag av uppmärksamheten och att vara åtrådd och har svårt att avvisa dem direkt så som jag borde. Dessutom verkar jag utstråla något som män vill ha (foglighet, formbarhet, öppenhet?) och de blir som tokiga och bara vill ha mig.

Jag känner att jag nog borde prata om det här med någon. Säkert har det sin grund i att jag var så svältfödd på kärlek som barn. Och kanske i konflikträdsla (gentemot parten som uppvaktar) då jag som barn lärde mig att om jag opponerade mig, sa ifrån eller stötte bort blev jag utsatt för vrede och hat och ibland helt oproportionerliga konsekvenser. Är det någon som har tips på vem man kan gå till för att prata om den här typen av problem? Gärna tips på specifika terapeuter i norra Stockholm. Jag vill så gärna lära mig att känna mig älskad och tillfreds även när jag inte är i samma rum som den som älskar mig.

Mycanian

Thu 1 Feb 21:39

#1

Jag gissar på att du är en man som försöker skriva (uruselt) som en kvinna.

Anonym (Våga förändring)

Fri 2 Feb 00:51

#2

Jag vet inte vilka som finns som är bra psykologer eller kuratorer i Stockholm..
Det är väl som med läkare, du får nog prova och se....
Jag tror ändå det bästa är att du kommit så långt att du själv ser ett mönster och att du också kan se vad det kan bottna i.... att det grundades i barndomen....
För nu kan ta hjälp så att du kan börja och bryta mönstret.....

Du kan också hjälpa dig själv genom att läsa böcker om självkänsla, sätta gränser, destruktiva relationer......googla på nätet...

Har du pratat om det som du varit med om under barndomen så att du har kunnat bearbeta det? Kan ju dyka upp saker under terapi samtalen ändå....

Jag tänker att KBT kan vara bra.... som jag tolkar det så ska man då analysera vad man tänker o känner i olika situationer tex då en man flörtar med dig och går över gränsen och du har svårt att säga ifrån...
En tanke som kan finnas omedvetet är väl att om du stöter bort den här mannen så kommer du att få utstå hat och vrede.... och det vill ju ditt undermedvetna skydda dig ifrån alltså så gör du som du har vant dig vid som funkade när du var barn....det går säkert lite på autopilot och du undrar kanske varför gör jag så här för.....

Du kanske också omedvetet söker bekräftelse hos motsatta könet....och då finns det dom som gärna visar intresse....och oftast vill dom ju bara en sak.....

Bra att du inte varit otrogen även om det varit på gränsen och att du tar tag i problemet....modigt och jobbigt att ta itu med det som är destruktivt i ens liv....

MollyZ

Fri 2 Feb 22:33

#3

Mycanian skrev 2024-02-01 21:39:18 följande:

Jag gissar på att du är en man som försöker skriva (uruselt) som en kvinna.

Men oj, varför i allsin dar tror du det? Då är jag väl en kvinna som skriver manligt, men jag förstår bara inte på vilket sätt det jag skriver är manligt. Där fick jag nåt att klura på. Men att jag är kvinna, med två xx-kromosomer, bröst och kvinnligt könsorgan - det kan jag lova (for what it's worth).

MollyZ

Fri 2 Feb 22:38

#4

Anonym (Våga förändring) skrev 2024-02-02 00:51:32 följande:

Jag vet inte vilka som finns som är bra psykologer eller kuratorer i Stockholm..
Det är väl som med läkare, du får nog prova och se....
Jag tror ändå det bästa är att du kommit så långt att du själv ser ett mönster och att du också kan se vad det kan bottna i.... att det grundades i barndomen....
För nu kan ta hjälp så att du kan börja och bryta mönstret.....

Du kan också hjälpa dig själv genom att läsa böcker om självkänsla, sätta gränser, destruktiva relationer......googla på nätet...

Har du pratat om det som du varit med om under barndomen så att du har kunnat bearbeta det? Kan ju dyka upp saker under terapi samtalen ändå....

Jag tänker att KBT kan vara bra.... som jag tolkar det så ska man då analysera vad man tänker o känner i olika situationer tex då en man flörtar med dig och går över gränsen och du har svårt att säga ifrån...
En tanke som kan finnas omedvetet är väl att om du stöter bort den här mannen så kommer du att få utstå hat och vrede.... och det vill ju ditt undermedvetna skydda dig ifrån alltså så gör du som du har vant dig vid som funkade när du var barn....det går säkert lite på autopilot och du undrar kanske varför gör jag så här för.....

Du kanske också omedvetet söker bekräftelse hos motsatta könet....och då finns det dom som gärna visar intresse....och oftast vill dom ju bara en sak.....

Bra att du inte varit otrogen även om det varit på gränsen och att du tar tag i problemet....modigt och jobbigt att ta itu med det som är destruktivt i ens liv....

Tack för ditt svar. Jag ska leta efter någon att prata med. Jag är nog rädd för det och det är därför det har dröjt också, för jag tror precis som du skrev att det kan komma upp saker från barndomen i sådana samtal. Och det kan bli väldigt känslomässigt och svårt. Men jag tror verkligen att jag skulle behöva strategier för hur jag hanterar konkreta situationer som kan uppstå, lära mig att jag inte nödvändigtvis måste bli hatad om jag säger nej. Och att det kanske till och med är ok att bli hatad om det måste bli så ibland. Bara tanken skrämmer mig och det är väl det jag måste lära mig att face'a.

Anonym (Våga förändring)

Sat 3 Feb 00:24

#5

Ja precis du behöver våga möta dina känslor .... i en lugn och trygg miljö....om du har varit med om trauman så kan känslor och minnen dyka upp och det är bra att det dyker upp.... i en lugn o trygg miljö och inte ta allt på en gång.....
Det kan vara väldig jobbigt och du kan behöva vara ledig från jobbet efteråt....
Som jag har fattat så kan trauman som inte bearbetats göra att man upplever att det otäcka som hände då ...att det fortfarande händer.... om man låter känslorna få komma samtidigt som någon finns där som någon bekräftar känslorna och att man får berätta om det som hände och tankar som dyker upp av någon som visar medkänsla o förståelse... då kan man bli tröstad, få läka och känna att men nu är det lugnt.... det händer inte längre.... Nu är jag på ett tryggt och säkert ställe där jag kan hantera mina tankar och känslor.... något hände där jag tappade kontrollen och ett trauma skapades... där o då kunde du inte hantera alla känslorna....
Jag tror precis som du säger att du behöver hitta strategier men också bli trygg i dig själv...och att facea det som du är rädd för...ett steg i taget... Bättre att andra hatar dig en att du får ett självförakt...för viktigare att du gillar dig själv bättre och du har bra gränser och som du sedan håller.... Så tänk så...mina vänner tycker om och respekterar mig och jag också... och då klarar du av att bli hatad av några få idioter....

Lycka till att hitta någon!!

MollyZ

Sat 3 Feb 22:08

#6

Anonym (Våga förändring) skrev 2024-02-03 00:24:06 följande:

Ja precis du behöver våga möta dina känslor .... i en lugn och trygg miljö....om du har varit med om trauman så kan känslor och minnen dyka upp och det är bra att det dyker upp.... i en lugn o trygg miljö och inte ta allt på en gång.....
Det kan vara väldig jobbigt och du kan behöva vara ledig från jobbet efteråt....
Som jag har fattat så kan trauman som inte bearbetats göra att man upplever att det otäcka som hände då ...att det fortfarande händer.... om man låter känslorna få komma samtidigt som någon finns där som någon bekräftar känslorna och att man får berätta om det som hände och tankar som dyker upp av någon som visar medkänsla o förståelse... då kan man bli tröstad, få läka och känna att men nu är det lugnt.... det händer inte längre.... Nu är jag på ett tryggt och säkert ställe där jag kan hantera mina tankar och känslor.... något hände där jag tappade kontrollen och ett trauma skapades... där o då kunde du inte hantera alla känslorna....
Jag tror precis som du säger att du behöver hitta strategier men också bli trygg i dig själv...och att facea det som du är rädd för...ett steg i taget... Bättre att andra hatar dig en att du får ett självförakt...för viktigare att du gillar dig själv bättre och du har bra gränser och som du sedan håller.... Så tänk så...mina vänner tycker om och respekterar mig och jag också... och då klarar du av att bli hatad av några få idioter....

Lycka till att hitta någon!!

Anonym (Våga förändring) skrev 2024-02-03 00:24:06 följande:

Ja precis du behöver våga möta dina känslor .... i en lugn och trygg miljö....om du har varit med om trauman så kan känslor och minnen dyka upp och det är bra att det dyker upp.... i en lugn o trygg miljö och inte ta allt på en gång.....
Det kan vara väldig jobbigt och du kan behöva vara ledig från jobbet efteråt....
Som jag har fattat så kan trauman som inte bearbetats göra att man upplever att det otäcka som hände då ...att det fortfarande händer.... om man låter känslorna få komma samtidigt som någon finns där som någon bekräftar känslorna och att man får berätta om det som hände och tankar som dyker upp av någon som visar medkänsla o förståelse... då kan man bli tröstad, få läka och känna att men nu är det lugnt.... det händer inte längre.... Nu är jag på ett tryggt och säkert ställe där jag kan hantera mina tankar och känslor.... något hände där jag tappade kontrollen och ett trauma skapades... där o då kunde du inte hantera alla känslorna....
Jag tror precis som du säger att du behöver hitta strategier men också bli trygg i dig själv...och att facea det som du är rädd för...ett steg i taget... Bättre att andra hatar dig en att du får ett självförakt...för viktigare att du gillar dig själv bättre och du har bra gränser och som du sedan håller.... Så tänk så...mina vänner tycker om och respekterar mig och jag också... och då klarar du av att bli hatad av några få idioter....

Lycka till att hitta någon!!

Tack för ditt stöd. Jag ska samla kraft och mod och se till att jag kan vara ledig efter sessionerna om det blir en jobbig resa, vilket jag tror att det kan bli.

Kan inte säja nej

INNEHÅLL