Det värsta du varit med om

När mitt livs stora kärlek tog sitt liv. Träffade honom lite halvsent i livet, 30+ och det var så rätt och kändes så bra och vi hade så fruktansvärt otroligt roligt tillsammans. Och så skulle just han dö. Fortfarande obegripligt varför. 

Mitt första missfall. 

Nu blev det bra i slutet ändå, fick två fantastiska barn som jag aldrig hade velat byta mot något annat barn. Aldrig nånsin.

Men där och då upplevde jag en rädsla att jag väntat för länge att försöka bli mamma och att det kanske inte skulle gå. Den sorgen och rädslan var bottenlös. Insåg för första gången hur innerligt jag ville bli det. 

Cancern, operationen och cellgiftsbehandlingen. Biverkningarna av cellgifterna var mycket smärta och så hemska

När min pappa dog och när min mamma nästan dog några år senare. Jag var vuxen när det hände, men ganska ung.

Pappa dog av sjukdom. Mamma blev också sjuk men klarade sig och mår ganska bra idag.

Om det kan hjälpa andra så skulle jag säga det att. -Se till att ALLTID ha en bra och ordnad ekonomi!

Jag tog stora lån och har många stora krediter. Pengarna har jag nu i efterhand kommit på att jag har bara bränt på en massa skit för att leva "lyxigare" för en stund. Nu mår jag skit och är så stort skuldsatt och går knappt runt varje månad då alla räkningar ska betalas och jag inte har pengar till det.

Att ha ekonomisk otrygghet är bland det värsta jag har satt mig själv i och det får mig att må skit och bara vilja dö.

Men jag kämpar på ändå för jag är en fighter och jag har bestämt mig för att jag ska ta mig ur den här situationen även om det kommer att krävas att jag satsar allt jag kan och att det kommer att ta en massa (15-20) år.

Min första åtgärd är att jag kommer att sälja min lägenhet (bostadsrätt) för jag har ingenting annat av värde som jag kan få in pengar på. Jag är 30+ och kommer behöva flytta hem till mamma. Känner mig som en riktig loser för det var inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle se ut.

Jag vill inte ta upp gammalt trauma med övergrepp. Så jag sätter den tiden och de händelserna i mitt liv i parantes.

Det värsta på senare tid var några år sedan när jag av någon dum anledning skulle göra slut med min pojkvän. Jag kan nog mest förklara varför som att jag mådde bra ihop med honom och jag började leta efter fel för att kunna sabotera det. Han är en underbar man så varför skall han vara ihop med mig? Jag förtjänar inte att må bra. peppade "upp/ner" mig med sådant. Dessutom vet jag att han är väldigt snäll och förlåtande så jag var tvungen att göra det ordentligt så att jag inte skulle kunna gå tillbaks till honom. eftersom han är snäll måste jag vara extra elak. Så att det inte skulle spela någon roll att jag ångrade mig för det visste jag redan före att jag skulle göra. Det hade ju kunnat gå att lösa genom att vänstra men då tror jag att jag hade fått sådan ångest att jag skulle vilja ta livet av mig så förutom det.

Så jag tänkte vad är det mest sårande grejer jag kan säga, det elakaste jag kan kalla honom.. Vilka osäkerheter han har. Bete mig riktigt narcissistiskt och säga så låga elaka saker som möjligt. Jag ångrade mig redan innan jag började men jag gjorde det ändå. Sa en massa sjuka elaka grejer. Han satt bara och tog det. Jag tänkte men slå mig eller nåt då (en tidigare ex hade slagit mig och då var jag själv snäll...nu beter jag mig som en bitch och han slår mig inte? Men slå mig då!?) skrik på mig, kalla mig nåt fult tillbaks, be mig dra åt helvete...nånting. Jag fortsatte och fortsatte tills han till sist bad mig att gå, jag vill inte ha dig, jag orkar inte med dina sjuka utbrott mer. 

Det kändes som jag hade lyckats och misslyckats samtidigt. Ångrade mig givetvis men han blockade mig när jag försökte ta kontakt. Jag blev deprimerad och suicidal. Mer förstörd än jag hade räknat med.

Många familjelivstrådar, men sedan tog jag mod till mig och tog  kontakt med honom 2 år senare och vi är ett par igen, sedan 1 år tillbaks och vi skall gifta oss nu i sommar.

min pappa var så elak mot mig. Tycker jag ska ge upp dejtandet, också min bror. Min bror hycklar, säger att äldre tjejer inte vill ha yngre män, de har inget gemensamt. Men ändå skaffade han en äldre tjej. Blir sårad av denna dubbelmoral. varför skulle inte jag kunna få en yngre man? Varför måste män bara vilja ha snygga tjejer med jobb?

en annan gång kommenterade en man att jag hade små bröst. så nu kan jag inte gå utanför hemmets fyra väggar, hur kan män med att vara så utseendefixerade och dömande? Jag har ju inte sagt något dumt till männen om deras små hjärnor och så. 

och alla dumma män som bara väljer att klaga på mig. de läser ju inte vad jag skriver. Det är så otroligt elakt av dom. Måste vara den där maskulinismen som gör dessa män så elaka och dömande. 

När min pappa dog för åtta år sedan. Det var ingen sjukdom eller olycka, han vaknade som vanligt, åt frukost, gjorde sig i ordning och sedan föll han ihop på köksgolvet. Ambulanspersonalen kunde få igång honom ett tag, så han sa till min mamma att inte oroa sig, men sedan avled han på väg till sjukhuset. Jag hann inte säga farväl eller säga hur mycket jag älskar honom.

När jag var gift för flera år sedan och märkte något var fel. Ställde frågan om vi var okej och fick till svar att det var vi inte. Början på en omtumlande tid med mycket fel och sorg. Men livet gick vidare trots att det inte kändes så då

Bröstcancer och allt evigt spring på sjukhuset i 2 år pga massa biverkningar och komplikationer. Vidrig milt uttryckt.

Barndom. Alkoholiserad pappa, som tog hem sina alkoholiserade vänner. Upprepad fysisk och psykisk misshandel av båda mina föräldrar. Ett par episoder av sexuella övergrepp av min fars vänner.