Är en hemsk mamma/partner just nu!
Blir elak av att vara hemma.
Situationen satte vi oss i själva absolut men ingen av oss trodde det skulle vara såhär?
Jag är hemma med en 2,5 åring och en sex månaders bebis. 2,5 åringen går på förskolan 15 timmar i veckan när hen inte är sjuk. Sambon pluggar och jobbar extra på helgerna för att allt ska gå runt ekonomiskt.
Nu har vi ju insett att i maj och augusti får vi betydligt mindre pengar än vi brukar på grund av CSN/byte av föräldraledigheten. Detta innebär att han måste jobba ännu mer inför dessa månader så vi har det stabilt även då.
Jag är så arg! Jag vill inte ställa upp på skiten längre. Jag är hemma hela jävla tiden. Det är tråkigt, det är överstimulerade och understimulerade på samma gång. Känner mig som en husfru från 50 talet. Bortglömd känner man sig! Jag blir bitter och mitt tålamod håller inte länge. Orkar inte höra barnen gnälla ( främst 2-åringen).
Jag försöker att träffa vänner när det går. Går på föräldraträffar MEN det räcker inte. Jag ville inte göra livet själv. Jag ville göra det med min sambo. Han är min bästa vän men nu känns det som att han har ett liv där han får social interaktion, utvecklas vidare och bara umgås med andra vuxna människor medan jag är något hembiträde utan paus.
Och ja, jag vet att han inte vill jobba så mycket som det krävs heller. Han kämpar också. Jag skyller inte på honom. Men jag börjar fundera på om jag klarar detta mycket mer. Det är en period brukar man säga men när kroppen och huvudet slutar fungera? Hur gör man då?