Varför nedlåtande!?

Ytterligare en sak som jag måste ge cred till mamman för och som känns oerhört bra för mig är att hom har tillit att jag löser min vecka bra. Hon har aldrig kommit med förmaningar eller sagt att något inte varit bra eller att jag måste göra något annorlunda. 
Den enda gången som jag ibland kan känna mig en smula obekväm är vid de tillfällen hon vill att en kompis ska sova över. Då känner jag att jag behöver prata med föräldrarna och förklara så att dom är medvetna om att jag inte är biologisk pappa och att jag är den enda vuxna i hushållet.
Vet inte riktigt varför det känns så viktigt, men är nog rädd för missförstånd.
Det har dock aldrig mött några problem. De flesta föräldrar känner till det nu, men hon bytte skola och fick nya kompisar. Då var det mycket förklarande under en period.

Det vore ganska tragiskt om det fanns spår av avundsjuka gent ett barn. Skulle det verkligen vara något viktigt så spelar det ju ingen roll om det finns ett barn hemma. Hon är inte liten och behöver min uppmärksamhet hela tiden och är det bara för att gnälla som dom ringer så orkar jag inte oavsett vilken vecka det är. 

Glad jag blir att höra att han stannade i ditt liv och att er relation håller i sig. Att separera från en annan vuxen människa betyder inte att man inte vill ha en relation till barnen man kanske levt med länge. 
En god vän till mig är ett skräckexempel. Han träffade en tjej när hon var gravid. Pappan till barnet ville inte vara en del av barnets liv. Min vän stannade och dom levde ihop. Sen när barnet var 6-7 år så fick min vän veta att hans sambo hade en affär vid sidan av. Han gjorde därför slut och dom separerade. Det han aldrig kunnat drömma om var att hon som hämnd (trots att hon var otrogen) har hindrat all kontakt mellan honom och barnet. Han har funnits där sedan födseln och är den enda pappa barnet känner till. Jag har arbetat med hennes pappa och han berättade att alla är förtvivlade över hur hon har gjort. Både hennes föräldrar och systrar har försökt övertala henne att låta barnet träffa sin pappa, men hon bara vägrar. Barnet tror inte att pappa tycker om henne längre och min vän är totalt uppgiven och deprimerad. Så hemskt när man använder barnen som maktmedel utan tanke på vad som är bäst för det oskyldiga barnet..

Jag är tacksam för ditt råd för det är inget jag tänkt på själv. Är nog fortfarande lite uppslukad av känslan och lite rädd för att ändra på något nu när det går så bra.
Men jag tänker på att om jag har adopterat henne så är hon garanterad att ärva mig. Har genom åren via jobbet i första hand kunnat skaffa försäkringar som ger ganska god ersättning. Särskilt vid mitt frånfälle, men även bra skydd för barn vid händelse av sjukdom eller olycksfall. Vill att hon ska vara så trygg som möjligt på alla sätt.
Det bästa är naturligtvis om hon juridiskt sätt är min dotter. Skulle det hända mig något så blir det ingen diskussion och hon behöver inte strida för något. 
Jag har skrivit till hennes mamma idag och frågar henne hur hon ställer sig till att försöka genomföra adoptionen till dotterns födelsedag,  så jag väntar spänt på svar.

Sant! Jag är lite förvånad över att hennes mamma låter allt gå så smärtfritt. Var inte helt den bilden jag fick av henne när vi var tillsammans. Men det visar väl att hon ytterst älskar sin dotter och vill hennes bästa. Men det var inget jag vågat drömma om. Jag hoppades i bästa fall på att hon skulle få vara hos lig lite helger och lov. 
Jag hade aldrig vågat föreslå det. Jag sa bara att jag vill vara med henne så mycket som jag får.

Uppdatering!
Tack till alla er som engagerat er, kommit med uppmuntran och tips. Ni hjälpte mig att komma loss och ta nästa steg.
Jag skrev ju tidigare idag ett sms till hennes mamma gällande hur hon ställer sig till att påbörja adoption tidigare.
Jag fick svar för en stund sedan. Efter några sms så ringde jag upp i stället. Det var ett bra samtal med resultatet att på lördag ska dom ha en heldag tillsammans och sen bara mysa ihop på kvällen. Då ska hon i lugn och ro förklara vad det innebär och sen fråga hur hon känner för det. Men mitt ex sa "vi vet att hon kommer att säga ja direkt, så det är bara en formalitet".
Jag frågade mamman om hon verkade är säker på att det känns bra för henne och hon sa att det gjorde det, så länge jag fortsätter vara som nu och inte förändras i samma stund som adoptionen går igenom. Men jag kan försäkra henne om att min högsta önskan är att det ska fortsätta precis så enkelt och smärtfritt som nu.
Hon tyckte att jag kunde börja förbereda ansökan. Hon hade större koll på detta än jag. Hon som vårdnadshavare ska i ansökan ge sitt godkännande och motivera varför det skulle vara positivt för barnet att få mig som vårdnadshavare. Det lovade hon att fundera på så att hon svarade på ett bra sätt.
Däremot så är det inte aktuellt till födelsedagen. Hon sa att tydligen är tar det i snitt 6 månader från det att ansökan är inne tills adoptionen gått igenom. Jag har läst lite, men trodde att den tiden gällde adoption ifrån utlandet.
Oavsett så är det lika bra att sätta igång. 
Jag är vet tacksam för att ni peppade mig. Jag bad bara om eventuell anledning till vänners beteende, men fick så mycket mer! 🙏
Jag har nog varit så att jag nästan inte vill andas för att inte riskera att något ändras. Nu har jag tagit första steget och det togs emot över förväntan.
Jag vill ändå lyfta fram min ex-sambo. Ingen självklarhet att så osjälviskt låta en föredetta först dela tiden tiden lika med sin dotter och nu vara beredd att låta mig ha samma rättigheter och beslutsrätt. Kan bara konstatera att hon vuxit enormt i mina ögon och att jag känner både tacksamhet och respekt för henne!

Hej!
Jag har pratat med familjejurist. Den biologiska pappan kommer antagligen att tillfrågas, men han måste inte ge sitt godkännande.
Jag har dessutom tagit kontakt med honom. Han var inte intresserad av att prata om henne och sa att han inte bryr sig om adoption eller inte.
Jag förklarade för honom att det innebär att om det skulle hända hennes mamma något, så kommer inte han längre ha ansvar för dottern, samt att hon inte längre kommer att ärva honom. Då tyckte han att det lät bra med adoption. (Skitstövel)
Nu väntar jag på återkoppling från juristen, men information om hur jag ska gå vidare.

Tack för fina ord! 🙏
Denna veckan är hon hos mig och då finns det ingenting som kommer åt mig. 🙂
Sitter uppe och jobbar lite för jag ska vara ledig under onsdagen för att följa med dottern till vårdcentralen. Hon ligger lite under den vikten hon borde enligt kurvan och den längd hon har. Hon har god aptit och äter det mesta, så läkare ska bara ta prover för att utesluta att det är något fysiskt som påverkar. Sköldkörtel bland annat. Men tack och lov väger hon inte många kilo under och hon är inte deprimerad eller har något problem gällande mat. Men är väl bra att dom är noggranna. Vill bara inte att det ska bli en grej för henne. Tänker att det är lätt känna sig fel om man får höra utifrån att man inte väger som man ska. Oavsett om det handlar om för många eller för få kilo. Men vi har haft samtal i kväll och enats om att hon är perfekt som hon är och att vi lovat varandra att berätta om något känns jobbigt.
Jag skulle bara titta till henne för en stund sen, men blev stående i dörröppningen i 45 minuter. Är så lätt att fastna i tankar och att drömma sig bort i allt från studieval till yrke och framtidsdrömmar.
Helt plötsligt bär framtiden så mycket spännande med sig och samtidigt som jag vill frysa tiden ett tag, så är jag ivrig att se henne utvecklas och få ta del av hennes framtid med allt vad det innebär. 😊

Tack! Ja, jag förstår såklart att det inte är en dans på rosor i alla relationer eller situationer. Jag har en otrolig tur då hon både är väldigt väluppfostrad och så väldigt tacksam för små saker. Redan när hon bara var 7 år så ville hon följa med mig till jobbet när det fungerade. Jag kör långtradare och en runda kan vara 200 mil innan jag är hemma igen, så var självklart orolig för att hon skulle tycka att det var fruktansvärt och bara vilja komma hem. Min oro var helt i onödan, hon har varit med många gånger och aldrig klagat vid ett enda tillfälle. Bara nöjd över att få vara med. Sen tjatar hon aldrig om att få något när vi är i affärer. Det är snarare så att jag får hålla ögonen öppna och hålla koll på ifall hon tittar extra på något. Då får jag fråga om hon vill ha den saken och får alltid samma svar. 
-"Den är fin, men det behövs inte"!
Men hon behöver ju nya saker ibland iallafall.
Så jag är medveten om att jag är väldigt bortskämd som bonuspappa!

Jag skickade igår kväll ett sms till Linda. Vi har stått varandra nära sedan första klass i skolan. Vi hade lite liknande familjeförhållanden, så vi förstod och stöttade varandra genom barndom och den så snåriga tonårstiden. På ett sätt är det hennes godkännande och gillande jag saknat mest eftersom vi alltid har delat allt som händer i livet. Nu skickade jag iallafall ett meddelande där jag skrev -"Har inlett processen att adoptera A. Nu håller jag tummarna för att det ska gå smidigt'.
Fick nyss till svar: -"Grattis farsan! Det är verkligen kul att se er tillsammans för det känns som att ni alltid varit tillsammans och ni båda utstrålar så mycket tillit och kärlek för varandra. Du är en toppenpappa och jag ångrar att jag inte tog dig när jag hade chansen". 😉❤️❤️❤️
Ps. Hälsa lilla fröken ifrån oss ds.

Jag blev både glad och tacksam. Behöver absolut inte mer än så. När hon både skriver fina saker och jäklas lite så vet jag att allt är som det ska! 😊🙏

Det är lugnt. Bara dela med av alla erfarenheter. Jag känner mig ju bara ännu mer välsignad. Sen vet man ingenting om framtiden. När hon kommer in i puberteten och tonåren, så kanske det blir ett litet helsike.. Kan bara försöka njuta av en dag i taget.

Fy fan! Det låter verkligen inte roligt och svårt att bygga någon form av relation om inte båda är villiga att försöka. Hade omständigheterna varit så för mig, så hade jag nog inte kämpat så hårt för att få vara familj
 Men jag har hela tiden varit väldigt medveten om att det är ovanligt att träffa ett barn som är så lätt att ha att göra med.

Eftersom så många tagit sig tid att komma med goda råd och med fina tips, så skulle jag vilja uppdatera lite då och då.
Tog ju kontakt med en jurist som lovade att försöka hjälpa mig. Fick återkoppling från henne i fredags. För att underlätta en ansökan så har hon påbörjat vissa processer. Bland annat har hon pratat med barnets mamma och fått på pränt hennes motivering till varför det skulle vara bra för dottern att få även mig som vårdnadshavare. Hon har pratat med barnets biologiska pappa och fått försäkran om att han inte motsätter sig en adoption. Sen ska hon försöka att inhämta information från lärare och personal på fritids, men det är lite känsligt. Dom behövde godkännande för att kunna säga något alls och självklart kan dom inte gå in på alla detaljer. Däremot kan dom kanske generellt berätta om hur hennes mående och skolresultat förändrats under tiden som jag varit inblandad. Hon har begärt utdrag ur straffregistret för att visa att jag är ostraffad och hon kommer att ta kontakt med min arbetsgivare. Sen ska en oberoende kurator eller psykolog som är inriktad på barn, prata med dottern och låta henne komma till tals. 
När hon inhämtat all bakgrundsfakta hon kan, så ska vi skicka in en ansökan om adoption. Tror att det är klokt som hon säger att bifoga mer material än vad som krävs. Bättre att vänta lite innan ansökan istället för att behöva komplettera ansökan. Hennes personliga åsikt är att det inte borde bli några större problem, men vågar inte ta ut något i förskott. Skönt att hon är så grundlig.
Nu gäller det bara att ta en dag i taget och leva i nuet!
Var rädda om er! 😊

Tack snälla för det! Jag försöker att inte tänka på det så mycket för det kommer ju oavsett ta lite tid innan det kommer beslut. Det är dock svårt att låta bli att fundera på det, för skulle det av någon förut inte gå som jag tänkt så skulle jag bli förkrossad. Dessutom har ju då dottern blivit inblandad och vill verkligen inte säga till henne: -Det blev inget! 😞
Men jag tror att det kommer gå bra. Försöker tänka att oavsett resultat, så är hon snart gammal nog att själv kunna välja mer. Så oavsett ska det nog sluta bra. 🙏

Hej!
Har inte varit inne på sidan på länge. Stort tack till alla för åsikter och synpunkter. 
Nu kan jag meddela att jag inte bara känslomässigt utan också juridiskt är hennes pappa. 
Det jag trodde var en omöjlighet har nu blivit verklighet. Det är det närmaste ett mirakel jag någonsin kommer att uppleva. Allt flyter på bättre än jag vågade drömma om. Hennes mamma och jag var absolut inget bra kärlekspar, men som föräldrar är vi grymma tillsammans. Jag har verkligen fått en annan syn på och enorm respekt för henne. 
Jag är enormt tacksam och ödmjuk inför den gåva jag fått. Alla har sagt att det snart blir vardag, men fortfarande måste jag på nätterna hon är hos mig gå till hennes rum för att se att hon verkligen är där. 
Jag önskar alla en riktigt fin höst med mycket kärlek och lycka! 💕