Jag har samma erfarenheter. Har upplevt att personerna har känt att jag varit annorlunda och ej kunnat ingå i deras sammanhang som gjort att de blivit rädda och slutit sig till varann.
Beteendet i en sån sammanslagning har alltid en viss form som alla anpassar sig till. Som gör att man automatiskt tror att man gör och är fel. Men det är inget fel på en, man har bara andra behov. 🙂
Jag fungerar igen när jag umgås med 1-2 personer åt gången.
Ok ja för jag förstår inte vad det skulle va för fel på mig? Tycker bara att folk beteer sig märkligt när man är i ett större sällskap. O nu senast va det i ett sällskap då jag ändå känner alla inblandade hyfsat väl.
En sån grupp hålls tyvärr ihop av att man ständigt måste vara på tårna för att snabbt kunna bidra till det som sker i gruppens nav. Det blir en manisk stämning där vederbörande triggar varann allt mer för att stämningen ska kunna bibehållas.
I själva verket är det ett uttryck för panik för att vederbörande inte känner någon djupare connection med varann som upplevs så fort någon i gruppen inte kan eller inte orkar hänga med i detta rus. Vederbörande tycker då att man drar ner stämningen och därmed sluter sig till varann för att värna om denna kick som de får i sammanhanget.
I det så blir de ganska självcentrerade där de bara bryr sig om vad de själva ska få ut av sammanhanget, även om det i stundens rus kan kännas äkta och givande.
Meningslösheten av detta kommer dock sen när man är hemma igen i sin lugna vrå för att man varken hade kontakt med sig själv och de i sammanhanget.