Anonym (Mina) skrev 2024-07-09 17:49:38 följande:
Min pappa var 65 när jag föddes. Mamma var 46. Båda mina äldsta (hel)syskon kunde vara föräldrar till mig, rent åldersmässigt.
I ärlighetens namn tycker jag att båda var för gamla. Det är en rent självisk känsla. Hela mitt liv har jag haft svårt att relatera till vänner när det har pratats om föräldrar och far- och morföräldrar, särskilt som barn. Det har alltid blivit konstigt på olika sätt. Jag ska inte tala om hur många gånger folk har misstagit min pappa för min farfar/morfar, och samma men mer osäkert med min mamma. Jag har varit avundsjuk på kompisar när jag var i 10-årsåldern som gör aktiva, roliga saker med sina pappor i 35-40-årsåldern, som min pappa inte kunde göra för han var 75 (!). Sen saker som varit enkla och självklara för mig, född i en tid då datorerna började flytta in i folks fickor, något min pappa, enligt sig själv, var för gammal för. Han tyckte sig vara för gammal för att lära sig ny teknik så att spela tv-spel med mig fanns liksom inte. Och kroppen var för gammal för att "spela fotboll".
Jag har absolut fått bra saker av att ha gamla föräldrar också. Framför allt när det kommer till kultur och litteratur. Men det är ju inte så kul när man har utspring från gymnasiet och folk undrar var ens pappa är och vam den gamla 80-åriga gubben är. Idag är jag 21 och vet inte om min pappa kommer finnas kvar den dag jag disputerar, och några barnbarn från mig kommer han knappas få lära känna. Det är en sorg.
Men som sagt, jag är självisk.
Tycker absolut inte att du är självisk. Du har bara en bra förmåga att reflektera. Många bra poänger där. Jag skulle själv gärna ha varit 10 år yngre, och fått sista barnet vid 30 och inte 40, men 65 är ju en bra bit äldre. 46 är ju inte jättemkt äldre än 40 dock, men ingen har iaf än misstagit mig att vara mormor till mina barn.
