24 år. Är det ett långt äktenskap?

Jag håller med. Jag har aldrig fattat varför folk lägger sån vikt vid hur länge de varit gifta. Det är ju hur länge man har varit i relationen som spelar roll. Jag har som sagt levt med samma man i över 20 år. Om vi skulle gifta oss idag skulle det förändra vår relation noll och nada. Det påverkar arvsrätten och bodelning, men relationen oss emellan är ju precis densamma. 

Det går inte att citera. Men som Ollie skriver, lovar man inte längre "tills döden skiljer oss åt" när man gifter sig. 

Jag och min man gifte oss borgerligt. Vi har lovat att älska varandra i nöd och lust, men inte uttryckligen livet ut, även om vi självklart hoppas på det. Men nej, vi har inte lovat mer än vi anser oss kunna hålla.

Idag går det inte att citera så jag svarar "nyseparerad"

Nej jag räknar åren man varit tillsammans, alltså relationens totala längd. Vi har varit ihop i 44 år, gifta i 34. Så jag förstår inte de som bara räknar det juridiska äktenskapet.
Men då väcks två motstridiga frågor. De som varit ihop x antal år innan äktenskapet och gifter sig men skiljs efter några år, varför gifte de sig och varför höll det inte? Det kan vara som i ditt exempel, otrohet. Men de borde lärt känna varann vid det laget, om relationen svajade redan innan borde de inte gift sig alls. Eller var det för den juridiska tryggheten?

Det kan också vara en delförklaring till de korta äktenskapen, man har redan klarat 10-15 år ihop innan bröllopet. Eller att man gifter sig med en ny vid mogen ålder och ena parten avlider. Det borde vara ett plus att bott ihop innan men tydligen inte för länge...

Och om att gifta sig som juridisk trygghet: det är ju egentligen så att det är om man är osäker på relationen som det är viktigt att gifta sig (om man vill ha en sån bodelning som äktenskap innebär alltså). Jag vet en som sa att de gifte sig för att enkelt kunna skilja sig. Jäkligt oromantiskt, men sant. De gifte sig för att att ha tydliga regler för bodelning. Nu har de levt ihop i 50 år, så mest troligt är väl att giftermålet kommer att ha betydelse först vid arvsskifte. 

En vän skilde sig pga makens upprepade otrohet. Hade det hänt "förr" hade de antagligen fortsatt vara gifta, för då hade det varit mycket svårare för henne att skilja sig, både ekonomiskt och socialt. Hon hade tvingats stanna och troligen fått finna sig i att maken hade affärer vid sidan om. Eller så hade båda haft det men fortsatt vara gifta på pappret. Det var ganska vanligt tidigare, att äktenskapet i praktiken bara var en fasad.

Om de är typ 40 år gamla är det långt. Om de är runt 70+ år gamla är det inte långt.

Ja, det är ett långt förhållande i mina ögon. Det behöver inte betyda att det är förvånande eller anmärkningsvärt.

Tack för alla svar. Arga som förstående.
Min fråga var baserad på att i min värld går man in i ett äktenskap med avsikten att den skall vara livet ut. Inte tills det blir motigt eller man hittar något bättre.

Nåväl. Jag är väl gammaldags.

Men många här säger att den ökande andelen skillsmässor beror på att det inte är lika stigmatiserat att skilja sig som förut. Då tror jag man har ett ganska kort tidsperspektiv. För 1000 år sedan, och ända fram till för 150 år sedan, sysselsattes minst 80% av befolkningen i jordbruket. Om han och hon hade familj och drev en gård så fanns det nog många andra saker än glödande kärlek och självförverkligande som höll ihop äktenskapet. Man jobbade tillsammans och bodde tillsammans för att det krävdes för att överleva, och för att ens barn skulle överleva. (En modern version av det hörde vi ovan där någon tyckte det skulle vara jobbigt att sälja huset).

Så äktenskapet hölls ihop av mer än bara prästens förbannelser eller sura kärringars kommentarer. Det var ett sätt att leva. Och att leva det livet ensamt var nog jäkligt svårt på den tiden!

Se'n kom en tid av industrialisering och därefter förmådde det statsbärande partiet kvinnorna att överge hemmet och ge sig ut i arbetslivet. Ganska annorlunda förutsättningar än tidigare. Så kanske är det äktenskapet som institution som numera bara är en kul grej, en gimmick, en photo-op. Ungefär som att man klär ut sig på Haloween eller dansar kring stången på midsommar. Något man gör utan att egentligen veta varför man gör det.

Jag skall fundera på det. Tack för inspirationen! Fast jag kommer nog fortsätta vara gift. Efter 30+ år är det svårt att ändra vanor. (Och hon är fortfarande fantastisk, min fru! Vilken tur jag haft!)

Slut från mig!

Jag tycker att det är lite magstarkt att jämföra äktenskap på 10-15 år med Netflix abonnemang och samtidigt kalla sig gammeldags. 

Äktenskapet är knappast en kul grej för folk, som en gimmick, utan snarare är det stört omöjligt att föreställa sig vem den andre är, och ens vem man själv är just i samband med vigseln. 

Bara för att din upplevelse av ditt äktenskap just nu är på ett visst sätt, så betyder det inte att folk som inte lyckats hålla ihop hade blivit lyckliga på annat sätt. Varenda år som gifta är ju tillfällen att hålla ihop, eller separera och personligen tror jag folk på många sätt är lyckligare numera av att skilsmässan faktiskt finns där både som hot och som "räddning". 

Jag tror de flesta går in i äktenskapet för att det ska hålla. Om det gör det är dock något som både beror på paret, men också på yttre omständigheter. Vissa saker är liksom lättare än andra och man har ju ingen aning om vad äktenskapet kommer bli i praktiken just när man planerar livet ihop.

Hur skulle ett av de mest omfattande juridiska och ekonomiska besluten man kan ta bli en gimmick? 

Sen verkar du ha missat en grej: i jordbrukssamhället jobbade kvinnorna generellt mer än männen. Antingen i det egna jordbruket eller hos någon annan. Men jobbade gjorde de, så att händer blödde och ryggar värkte. Och med sämre villkor och lägre lön än deras manliga kolkegor. 

Har varit gift i 20 år, vilket jag är glad och tacksam över - då jag verkligen älskar min man. Även om jag idag är säker på vår kärlek, finns ju inga garantier. Men ja, jag tycker vi har kämpat på bra med 4 barn, dödsfall, sjukdomar och allt som krävs för att få vardagen att gå ihop. Och enligt mig har vi ett långt äktenskap

Ja idag är det nog tyvärr det. 

Tyvärr har det blivit det för många. Har du inte läst här på Familjeliv, alla trådar där det kommit som en fullkomlig chock för trådstartaren, att han/hon vid skilsmässan kommer att bli tvungen att lämna över halva sin förmögenhet till den andre - som han/hon vid det laget dessutom ofta är riktigt förbannad på? Folk tar inte reda på sådant innan.

Särskilt kvinnor driver på att det ska giftas, för att de ska få vara prinsessa för en dag, ha på sig en viss klänning och samtidigt klä ut brudgummen på ett visst sätt, få uppmärksamhet, göra väninnorna avundsjuka, lägga upp bilder på Instagram o.s.v.. Jag började ganska tidigt tacka nej till sådana bröllop, där jag visste att detta var motivationen bakom. Jag vägrar att vara en av statisterna på fotona.

Det här är intressant, för du skriver om äktenskapet på ett sätt som vi är flera här i tråden som inte riktigt förstår. Att ni varit gifta i 20 år berättar ju iofs att ni har en minst 20 år lång relation, men vi har ingen aning om er relation är 21 år lång eller 61 år. Får jag av nyfikenhet fråga hur det kommer sig att du skriver enbart hur länge ni varit gifta? Vad är det som gör att du känner att det är just längden på äktenskapet som berättar något viktigt och inte hur länge er relation varat? 

Ja, du har väl tyvärr rätt i det. Åtminstone till viss del. Jag tror att lejonparten av de som gifter sig vet vad det innebär, men trådarna du skriver om har jag också läst. 

Svar till Ollie då jag inte kan citera 

Självklart tycker jag förhållanden är lika värdefulla utan att vara gift. Nu löd frågan  just äktenskap. Som svar på din fråga var vi tillsammans 1 och 4 månader innan vi gifte oss - så 21 år och 4 månader har vi hållit ihop. 

Just det du skriver om kvinnor som driver på att det ska giftas, är nog orsaken bakom en hel del skilsmässor. De gifter sig gärna tidigt i förhållandet också, och det finns tyvärr vissa som mer eller mindre manipulerar sin partner till giftermål ( oftast kvinnor). Genom tjat, hot att lämna eller liknande. Inte konstigt att dessa giftermål sällan håller.

De flesta jag känt under livet som tjatat till sig giftermål är i dag skilda och singlar, och några är omgifta.

Ts : Det kan vara en av anledningarna till att allt över 10 år räknas som långvariga giftermål. Yngre kanske har incitamentet att det ska vara länge, men då är det oftast en naiv fantasi, och inte alltför sällan växer de ifrån varandra.

Det blir tyvärr lätt en tävling inom väninnegänget. När en gifter sig, känner de andra sig som att hon har gått in genom en port och stängt dörren bakom sig, och då ska de också dit till varje pris. Även om de inte har någon villig brudgum att ta till.