Barn som trotsar och skriker

Han får skrika bäst han vill. Ta bort honom från andra människor framför allt, men det han inte vill göra kommer att hända ändå. Det finns olika sätt att åstadkomma önskat resultat. Ge exempel på situationer så är det lättare att ge råd.

Gå inte för långt i LAB, man säger till en gång och sedan är det ingen idé att tjafsa mer med honom, det går inte in ändå så länge han skriker.

Alltså, LAB är bra men går ju mest ut på att man själv ska behålla lugnet. Gränserna måste sättas ändå!

Alltså det kan vara när som men oftast när han blir trött eller uttråkad. Typ vid läggdags och det är dags att så sakteliga börja preppa sänggång så kan han börja skrika. Springa efter och skrika.

Eller om man ska gå ut och inte är snabb nog eller vill att han ska typ ha på sig byxor och skor, så han blir frustrerad.

Eller om lillasyskonet somnat och han vill ha mer action så kan han skrika på det i bilen för att försöka få uppmärksamhet/väcka.

Nej, det är ju ingen ide att tjafsa - det ger bara att han tycker det blir en utmaning lite, man kan nästan se det på honom. Så vi gör ju så, säger till lugnt och förklarar men fortsätter sen trots tjuten så vi tar oss vidare med dagen.

Ja precis. LAB handlar ju om hur man säger nej. Nej:et ska absolut sägas, tydligt. Men utan att man själv brusar upp. 

Men jag tror också att det inte gör någon skada att bli riktigt förbannad ibland. Barn behöver se vad dåligt beteende leder till till sist. Men i det vanliga vardagstrotset gör man nog bäst i att hitta sin inte stoiker. 

Hörselskydd är också bra. Lättare att vara lugn då. 

Ja, jag tänker att det här inte är något som borde ge ett skarpare tonläge tillbaka, också för att det känns som det bara skulle kunna bli en skrikmatch (plus att det är rätt opedagogiskt att mota skrik med skrik för att göra en poäng). Skarpare tonlägen ger jag bara om barnet går på lillasyskonet, det är ett absolut nej och där är det en gräns. 

Men det här känns nästan som trots-tics vilket mest är vansinnigt irriterande eftersom höga skrikljud är väldigt jobbigt.

Jag hade småbarn för 20 år sedan så har inte koll på senaste barnuppfostringsråden, men jag hade lugnt sagt att det inte hjälper att skrika. Vi kan prata om det men skriker du så lyssnar jag inte på dig. Sedan bita ihop och stå ut. När han slutar skrika, krama honom (om han är emottaglig) och försöka vända situationen till något positivt. Det kanske är detta som är lågaffektivt bemötande  

Det är lite så vi gör med. Har sagt att jag bara hör vad han säger om han inte skriker. Och sen leda över på något annat och försöka släppa det med själv sen, för att inte ge det gör stor vikt liksom.

Men skrikandet har liksom blivit mer och mer, eller oftare och oftare iaf, vilket är rätt påfrestande. Så jag hoppas lite det mest är ett test att se om mamma och pappa verkligen inte ger uppmärksamhet på skriken, och att de sen kan minska.

Håller med Bullmamman!

Ts, om han blir så där tröttgrinig så kanske ni borde påbörja läggningsrutinen tidigare.

Svårt att ge råd om de andra situationerna, men om ni är på väg att åka någonstans för att ha roligt så vänd direkt och åk hem så får han se att roligheter ställs in. Om ni egentligen ska iväg och handla, vänd och så får ena föräldern vara hemma med honom medan han sitter på sitt rum och har tråkigt.

Tålamod är en konst, men även han behöver lära sig att allt inte kan ske på fem sekunder. Bra tips om att påpeka att det inte hjälper att skrika utan att det snarare tar mer tid då samtidigt som alla omkring drabbas också. Även där gäller att ställa in om ni t ex ska till lekparken. Jag skulle då inte ta med barn på nöjen om de inte kan bete sig. Detta oavsett ålder. Bättre att stämma i bäcken...

Jag har använt 2 varianter, beroende på ålder och personlighet.
Jag har bestämt en plats där de får skrika. Förklarat att de stör andra när de skriker och att vi får ont i öronen, så de får skrika på en plats där det inte stör så mycket. En koja under bordet, barnets eget rum eller utomhus. Så har jag burit dit barnet varje gång och sagt att "Här får du skrika. Kom tillbaka när du skrikit färdigt!".
Den andra varianten har jag mest använt när vi varit hemma ensamma. Då har jag tagit på mig hörselkåpor. Sagt att "jag förstår att du vill skrika, men det gör ont i mina öron. Jag tar på mig hörselkåporna medan du skriker."

Den bok som hjälpte mig mest med min riktigt trotsiga son, som är i en helt annan division än sina syskon, är Playful parenting av L. Cohen. Kolla om de har den på bibblan!