Vad gör era ungdomar nu direkt efter studenten?

Inte min, jag har inga egna men min mans dotter sommarjobbar på min arbetsplats och om några veckor blir det lärarhögskolan. 

Jag vet inte om det är så bra att gå direkt från gymnasiet till lärarhögskolan vilket jag försökt hinta om men känner att det är inte riktigt min sak att lägga mig i 

Varför skulle det inte vara det menar du?

Min son sommarjobbar och börjar plugga till läkare på KI efter sommaren. Toppbetyg och otroligt ambitiös.

Inser att jag formulerade rubriken fel. Det är klart att det finns många ambitiösa och duktiga ungdomar. Egentligen vill jag mest har råd om hur jag ska agera i den här situationen. 

Du ska börja ställa krav på honom givet att han vill fortsätta att bo hemma. Att han tänker saker är inte tillräckligt bra helt enkelt.

Beror lite på hur hård du vill vara

Några saker att göra, sitt tillsammans och anmäla till af, sök jobb och kurser.  Schemalägg.

Ge honom inga pengar

Ställ krav att han bidra ekonomiskt

Var tydlig med att om han inte jobbar och är del av hushållet så får han sköta mat, städning, trädgård mm.

Jag tog universitetsexamen i 30-årsåldern. Innan dess jobbade jag i Sverige och utomlands, reste runt i världen, tog körkort samt läste strökurser. Visste inte vad jag ville utbilda mig till. Jobbade på café, i bokhandel, på bibliotek mm.

Idag har jag ett bra jobb inom min utbildning.

Jag ångrar inget, skulle snarare rekommendera ungdomar att ta minst ett sabbatsår efter gymnasiet, om de inte är säkra på att de vill läsa vidare, eller vad de vill bli. Alla vill inte göra karriär, och vill de det, kan det bli senare. En släkting med akademikerföräldrar, jobbade några somrar på fritids och kollo när han var runt 20. Han älskade det, utbildade sig till fritidsledare och fritidspedagog, och jobbar än idag med ungdomar, 20 år senare. 

Min poäng? Häng inte upp dig så mycket på höga betyg och karriär TS. Din son är inte du. Han har nyss gått ut gymnasiet. Ge honom lite tid.

Därmed inte sagt att du ska acceptera att han sitter hemma och rullar tummarna. Vill han fortsätta bo hemma måste han börja göra rätt för sig, eller åtminstone ha någon plan för hösten. Att jag och min generation inte alltid pluggade vidare direkt, eller ens alls, betydde inte att vi satt hemma år efter år, som en del ungdomar (som fastnar i pojkrummet framför datorn?) verkar göra idag. Det var självklart att man vill bli vuxen och självständig, oavsett om det handlade om att spara ihop pengar till en resa, flytta till studentkorridor eller ströjobba till en början.

Ska han bo hemma så får han skärpa till sig. Skaffa jobb eller utbildning, söka aktivt. Dessutom självklart dela på hushållsarbetet.

Jobbar på café. Ska läsa in ett par kurser på komvux till hösten för högskolebehörighet. Efter komvux antar jag att det är café-jobbet som gäller tills andra tankar dyker upp. 

Du ska inte underlätta för din grabb att göra ingenting. Du får pressa honom så hårt som behövs för att få honom att göra någonting. Om det sedan är jobb eller läsa något - sak samma.

Att fastna i pojkrummet framför datorn när man just blivit ung vuxen är bland det sämsta som kan hända en i livet.

Det fetade är säkert en bidragande orsak. Det föräldrar glömmer bort är att när dom kliver in och löser saker åt sina halvvuxna/vuxna barn så säger dom också "du klarar inte av det här själv".

Sluta fixa saker åt honom. 

Hans planer ändrades när han inte kom in på utbildningen, ditt jobb är att försäkra honom om att det inte är farligt att planer ändras utan en naturlig del av livet. Nu måste han bara fila på en plan b och c, och strida till handling SJÄLV. 

Händer absolut ingenting så får du som vuxen kliva in och ställa krav på att han bidrar ekonomiskt om han ska bo hemma, ge honom en push att bli självständig. Dalta inte med honom och tyck inte synd om honom. Sen brukar det vara kontraproduktivt att tjata, han kanske har uttalat en massa planer (komvux, körkort) för att han vill att du inte ska tjata på honom. Det är egentligen inte viktigt att han tar körkort, söker komvux och jobb samtidigt, det viktigaste är att han gör en sak och att viljan och driver kommer från honom själv. Ge honom positiv förstärkning när han försöker. 

Han kommer säkert växa med uppgifterna, så länge du låter honom försöka på egen hand. 

Och låt inte din egen stress ta över, den måste du hantera själv. Det är mitten på juli och han tog studenten i år, han behöver inte ha hela livet färdigplanerat NU. Jag hade inte den blekaste aning vad jag ville göra när jag precis tagit studenten. Det enda jag vet nu, när jag ser tillbaka, är att om jag sökt den utbildning jag tänkte gå DÅ (som egentligen inte var min egen vilja utan något jag bara tog ur luften för att jag kände press inför att plugga något), så hade det blivit fel. Idag jobbar jag med något helt annat än vad jag hade föreställt mig som 18/19-åring, något som växte fram med lite mognad och arbetslivserfarenhet och framför allt efter en lång paus från allt vad studier hette. Jag var för övrigt väldigt skoltrött när jag tog studenten så att börja studera direkt hade mest troligt inneburit att jag inte klarat av skolan.

Däremot hade jag ett driv att tjäna egna pengar så jag jobbade med lite allt möjligt i några år innan jag kom på vad jag faktiskt ville studera. När jag var 25 bestämde jag mig för att läsa upp betygen och sen söka till universitetet.

Tack för kloka svar! 

Ni har helt rätt. Det är inte hela världen att han inte har en färdig plan just nu och jag ska försöka att inte lägga mig i, om det inte är absolut nödvändigt.

Jag är nog mest orolig för att den här passiviteten ska leda till någon form av depression . Jag vet att han är ledsen för en del andra saker som inte blev av. Han ville till exempel väldigt gärna göra värnplikten och hade förberett sig under lång tid, sedan föll det på en tidigare skada trots läkarintyg på vad han kan göra. Jag förstår varför men det var ett tungt besked.

Problemet är att han inte visar det för mig och jag är rädd att de här motgångarna, som kan verka små för andra, ska leda till att han tappar självförtroendet och ge upp. 

Det är därför jag vill att han söker andra kurser och gör upp andra planer så att allt inte står och faller med de här besvikelserna. 

Jag har föreslagit att han ska prata med någon men är tveksam till att han tar tag i det. 

Jag försöker stärka honom i det han gör bra och är positiv och peppande. Jag säger inte det jag skriver i trådstarten om min oro.