Är det här verkligen ADHD?

Barnet har inte blivit diagnosticerat av vården utan av föräldrarna

Om barnet har något problem så är det viktigt att barnet får hjälp. Att vuxna runt barnet hanterar det på ett bra sätt.
Det är totalt oseriöst att misstänka att barnet har en diagnos men underlåta att barnet får en vårdkontakt. 
Att barnet har en diagnos betyder inte att man inte ska försöka vägleda barnet att fungera bland andra.

Bara att dumpa tyvärr. Föräldrarna är övertygade om en obekräftad (och osannolik) diagnos och du kommer inte att kunna förändra deras syn, inte ens om en läkare sa ifrån så skulle de fatta misstänker jag. Det betyder att han kommer fortsätta bete sig som en idiot och de kommer att fortsätta att släta över det, antagligen resten av livet.

Säg till mannen att ni inte passar ihop, nämn inget om barnet för då kommer han bara idiotförklara dig och det slipper man ju helst.

Det handlar förmodligen om lata och bekväma föräldrar. 
Kan inte ta dem på allvar när de inte sökt hjälp för pojken

Jag och mina två söner har adhd. Jag tycker precis som du att han verkar väldigt oförskämd och även om han nu skulle ha adhd så är det ingen anledning till att låta honom hålla på på det här sättet. Den typen av beteenden behöver man som förälder vara tydlig med att man inte accepterar. 

Det är vanligt att uppleva starka känslor när man har adhd och det i kombination med impulsivitet kan det ibland leda till man (framförallt barn) kan säga fula/elaka saker i stundens hetta. Skillnaden är väl att de inser efteråt att det är fel. Så är det med mina barn i alla fall. Men de går verkligen inte och är otrevliga hela dagarna.

Jag tror att det är viktigt att barn, oavsett diagnos eller ej, får lära sig att andra människor blir sårade av den typen av beteende. Man blir inte omtyckt helt enkelt. Hans pappa gör honom en stor otjänst och jag hade inte orkat ha en relation med en person som inte inser det. 

Tack snälla för så bra svar! Jag har tänkt i liknande banor (pratat med både ex och vänner med kunskap i frågan). 
Att ADHD innebär mycket straka känslor åt alla håll (inte bara ilska) och att det följer ett dåligt samvete och ånger. Detta saknas helt hos detta barn.
Han kan inte alls se andras behov, förstå att andra kan bli ledsna osv. Allt kretsar runt honom och vad han vill ha/göra. Vilket jag mest har tolkat som en omognad. (Han påminner i det mycket om min bästa väns dotter som är 4 år, dock utan diagnos).

Till föräldrarnas försvar får väl sägas att de sökt till BUP och gick på ett besök där, men det fanns inte tillräcklig grund för en utredning enligt personalen. 

Men som någon skrev, föräldrarna har bestämt sig för vad som är problemet och valt sin väg för att hantera det. Jag vet att jag måste tänka främst på mina barn. Men tycker samtidigt synd om pojken. Han har inga vänner och klasskompisarnas föräldrar vill inte längre bjuda hem honom. Jag förstår ju att något är fel, men vet inte om det handlar om en diagnos, uppfostran eller något annat. Men han kan omöjligt må bra som är så utåtagerande och missnöjd med allt.

Om BUP redan har konstaterat att han inte har någon diagnos så har han inte! Det är ren och skär usel uppfostran!

Om det är ADHD kan jag ju inte säga, men jag är också en förälder som tror att mitt barn har ADHD (och BUP har satt hen i kö för utredning). Jag hade aldrig tolererat sånt beteende. Mitt barn har svårigheter men det innebär inte att hen kommer undan med dåligt beteende. Att skälla på barn med ADHD kan ge en rent explosiv effekt, men det betyder ju inte att man inte ska säga ifrån. 

Förmodligen inte men det händer att de nekar familjer utredning pga många som söker. De kan omöjligt veta helt säkert förrän de gjort en sådan. 

Oavsett är det hela tragiskt och synd om pojken ifråga. Ett barn som beter sig på det viset mår inte bra. Jag hoppas att han får någon typ av hjälp och att föräldrarna får någon typ av vägledning i hur de ska hantera det.

Låter som ren och skär trams. Dom orkar inte vara föräldrar, eller att uppfostra. Inte konstigt att barnet är utåtagerande och själviskt. 

Tror definitivt inte att barn och tonåringar mår bra av att inte ha struktur, regler, hållas ansvariga för sina beteenden och handlingar. Du blir ju aldrig en del utav en gemenskap om du svävar igenom livet som en uppfostrad snorunge. Du förblir alltid utanför, och förstår inte varför - eller då, inbillas utav dina slöa föräldrar är alla andras fel. Vem fasen skulle må bra av det? 

Nä. Jag hade inte velat dela mitt liv med det där, utan hade förmodligen varit brutalt ärlig. Samt sagt, att om BUP ansåg att där inte finns en NPF diagnos att utreda? Ja men då finns där ingen sådan. 

Men om dom nu är så sjukt övertygade om ADHD får dom väll släpa ungen till en privat utredning. 

Jag utgår nu ifrån det ts skrev att de redan sagt att det inte finns grund för någon utredning. Det tyder på att de redan har gjort någon slags grundläggande undersökning och kommit fram till att han inte skulle passa in i de kriterierna.

Klart tragiskt. En del skulle likställa det med psykisk misshandel att tillåta honom att utvecklas på det här sättet. Endera dagen blir det väl en orosanmälan från skolan om han fortsätter bete sig så där.