Är det dags för oss att gå isär?

Min fru och jag har två barn, ett på 4 år och ett på 2 månader. Jag har hamnat i en lång depression efter barn nr 1 som har blivit bättre med tiden men som kan återkomma ibland. Jag var egentligen säker på att jag inte ville ha fler barn och kan undra ibland om jag gjorde rätt val att skaffa ett barn till. Jag kände mig pressad av min fru att skaffa barn nr 2 då vi är äldre än 35. Kortfattad fick jag ett ultimatum, att gå isär eller skaffa ett barn till. Så då blev det ett barn till eftersom jag tror att älskar min fru. 
Problemet nu är att vi bråkar hela tiden. Vi har bråkat en hel del innan också men det blir i princip varje dag. Vi har inte haft någon fysisk närhet på över 10 månader. Hon känner sig oälskad och som en mamma till mig. 
Jag är inte helt oskyldig i detta då jag inte klarar av att göra lika mycket i hushållet som hon gör. Jag klarar inte av att avsluta alla projekt jag startar. Jag behöver mycket egen tid för intressen och liknande. Men jag känner att jag går sönder om jag anstränger mig ännu mer för att uppfylla hennes "krav". Jag blir känslokall om det bara blir bråk och ingen närhet och det gör det värre, som en ond spiral. När hon är iväg eller jag är ensam med 4 åringen då känns allt mycket mer avslappnat och jag behöver inte vara rädd hela tiden för att göra fel eller "glömma" städa undan eller liknande. 
Hon upplever att jag inte älskar henne för att jag inte lyssnar på henne. Jag tänker mycket på mig själv och i vissa stunder gör jag det men för mig går barnen först.  
Jag tänker ofta att det skulle kännas väldigt skönt att bo själv och ha barnen varannan vecka. Samtidigt vet jag att de första åren är väldigt jobbiga och att det kan bli bättre. Men jag börjar fundera på hur jobbigt behöver det bli och går det att rädda den här relationen över tid. Hon pratar ofta att hon aldrig hade accepterat mitt beteende om vi inte hade haft barn. 

Långt inlägg men hoppas att det finns några tips där ute på hur jag ska tänka. 

Tack!