Missbrukare har inget att göra
Jag vill bara fråga om det finns någon som känner igen sig i hur det är när man av något skäl varit hemma utan sysselsättning i flera år eller längre? Upplever ni som jag, att man till slut mår dåligt och man "blir knäpp" för det finns verkligen INGENTING att göra?
Alla som är inne i arbetslivet tror att det bara är att hitta på något, typ gå ut och spela boule, gå promenader, hitta en hobby, skaffa ett husdjur....osv.
Även om jag alltid haft hundar, och en hund är ett underbart sällskap, så kan de inte fylla hela mitt behov av social stimulans och sysselsättning. Jag tror till och med att min hund skulle må bättre om jag gick iväg till något några timmar varje dag! Jag skulle vara gladare och då skulle min hund också må bättre även om han blir lämnad ensam några timmar om dagen.
Jag går gemensamma hundpromenader en dag i veckan med honom, det ger både honom och mig lite. Jag har lite kompisar som jag hänger med och jag har nyligen mött en underbar man som jag vill leva med och som vill leva med mig. När han är hos mig mår jag ganska bra trots allt, men jag märker sån skillnad när han åkte hem till sig, det blir ekande tomt och så ensamt.
Att gå hemma i flera år och dessutom bo ensam är inte hälsosamt! Jag förstår att alla inte håller med mig, utan att vissa har roliga liv och stort socialt nätverk och de mår bra ändå. Jag vänder mig till er som mår dåligt och undrar om ni känner igen er och kan konstatera att det finns inte alls så mycket att göra som folk tror, det är inte som att ha semester och bli lite rastlös och sakna sina rutiner eller som att gå arbetslös i perioder. Man drabbas lätt av ännu mer psykisk ohälsa med åren om man som jag är sjukpensionär just pga psykisk ohälsa! Även om man kan hitta på saker så har man i regel för låg inkomst för att fylla vardagen med något meningsfullt. Det blir för mycket tid som man sitter där och stirrar och undrar vad man ska hitta på.. man blir passiv och "tappar allt".
Jag förstår varför vissa börjar knarka och supa! Jag sitter många gånger och undrar vad fan jag ska hitta på. Man blir "knäpp", men nu pratar jag alltså om mig själv och det är därför jag frågar om det finns fler som känner så?
Jag har inte alkoholproblem men ibland går jag och tar ett par öl oavsett dag i veckan på någon lokal pizzeria eller pub, bara för att göra något och få vara i ett sammanhang med andra människor.
Att jag dessutom har flyttat ofta de senaste åren gör att jag är ensam för jag har inte några barndomsvänner eller släktingar att umgås med.
Ska söka till en folkhögskola på min nya ort till våren och det känns positivt, och jag kommer även må bättre när/om det blir allvar med mannen jag träffat. Det är skit på somrarna bara, extremt jobbigt för man får inte tag på folk. Menar då professionella. Man behöver oftast gå och prata med någon eftersom man inte mår bra av ensamheten och sysslolösheten.
Till sist vill jag tillägga att jag inte missköter min hund på något sätt. Han får alltid mat, vatten, regelbundna promenader, bus och lek, kärlek och gos. :) Han har det bra men hundar känner ju om matte eller husse mår dåligt, så ja han påverkas av hur jag mår.