Får ej sova med sambo, då han sover med sina barn

Dom har egna sovrum! De har aldrig sovit själva utan alltid i föräldrarnas sängar. De har heller inte haft nån kompis på besök över natten. Känns som att man, iaf i 8 årsålder, vill ha ett eget rum där man har sina egna saker osv. Dottern på 8 år vaknar nästan alltid typ 23.30 på kvällarna och då går hon upp o hämtar min kille. Ingen annan får heller natta dom, en gång var jag barnvakt och dottern vägrade försöka sova förrän min kille var hemma, o då skulle han genast byta av mig. för mig (påpekar att jag har noll koll men detta är bara hur jag tänker) känns det som att det vore nyttigt för barnen att lära sig sova tryggt själva. Jag upplever ibland att, speciellt dottern, verkar ha lite separationsånges. min kille får inte ens gå utanför dörren o slänga sopor utan att hon ska med. Han resonerar som att barnen får man bara sova med en kort stund i livet, medan man kan trängas med skn partner resten av livet. Jag känner inte alls likadant? men som sagt så känns det som en tråkig grej att göra slut över då allt funkar så bra i övrigt:(

Kan ju inte rå för hur jag känner. Har dessutom endast uttryck mina känslor till min kille och aldrig begärt något eller ställt några ultimatum. Vill inte att detta ska ändras för min skull utan vill ju att det ska va ömsesidigt. Vi båda vill fortsätta va sambos och barnen älskar när jag är där. Men jag känner mig mer som en inneboende än en partner när jag har ett eget rum. Skriver endast här för att ventilera lite och höra andras tankar och inputs, vilket verkar va lite av varje:) jag förväntar mig självklart inte att mina känslor ska prioriteras före hans barns, men min undran är bara ifall barn verkligen har ett behov av att sova i samma säng som en förälder. Eftersom de alltid gjort de så vet de ju inget annat. Men jag fattar att alla är olika, så fyrkantig är jag inte. En annan red flag hos mig är väl att jag har dessa baktankar om att jag är ung och vill resa och ta vara på friheten att kunna göra precis vad jag känner för. Men jag älskar min kille så att det gör ont, han är otroligt fin mot mig och en stor trygghet då jag bor i en annan stad än min familj o vänner. Därav har det emot att tänka att det kanske inte kommer funka?

Tack #29  för fint skrivet. Jag visste självklart vad jag gav mig in på från början, men jag kunde inte förutse hur jag skulle känna snart 2 år senare. Kärleksspråk har vi också diskuterat, hans är handlingar och mitt är fysisk beröring och närhet. Som sagt tidigare är detta inte något jag skulle begära av honom, då jag inte vill få min vilja igenom på någon annans bekostnad (i detta fall främst att min kille vill sova med sina barn) men känner också att man ju faktiskt är två i en relation och får ge och ta och kompromissa, och om det i detta fall ej går så är det ju bara att göra slut. Samma sak om vi nu skulle flytta ihop permanent eller till och med köpa något tillsammans så bör väl min röst o åsikter väga lika tungt som hans/deras. Men känns ju också skumt på ett sätt att jag ska komma o peta i saker som för bara dom tre funkar hur bra som helst, tex slänga ett bananskal istället för att låta det ligga o ruttna på soffbordet eller spola i toaletten när man kissat. För mig kändes det inte som att jag hade nåt rätt att begära sådana småsaker. Men det har jag väl? Och det är väl just pga detta bonusfamiljer ofta kan va svårt att få ihop, eftersom det ska funka för alla och mångas behov att ta hänsyn till. 

Han gick isär med mamman för 5 år sen. Min kille är 31 år.

angående att jag är ung och har hela livet framför mig, det är jag fullt medveten om. Situationen ser inte ut på det sättet stt jag sitter hemma o ugglar o är begränsad på nåt sätt. han är också fullt medveten om att jag är ung och har saker jag vill hinna göra innan plugg osv, vilket jag också har gjort under vår tid ihop. Har sagt att om vi nu vill ha en framtid ihop så måste han låta mig göra dessa saker, samt att jag i denna ålder inte kan ta något större ansvar för barn, men om några år kanske. Och ja, det talar väl egentligen också för att det skulle va bäst att fortsätta som särbos tills jag landat i vardagen o vill ?stadga? mig. Men det som känns dåligt är att jag nu blir väldigt frånvarande när han har barnen pga mina jobbtider. Förut va det ju så naturligt att jag va där på morgnarna och kom hem till läggdags o kollade på tv med dom osv. barnen vet att jag är hans flickvän, och de verkar se upp till mig, särkilt dottern. 

Men självklart står jag i valet o kvalet om detta är vad jag vill i framtiden. Försöker ju tänka långsiktigt o att jag fortfarande kan va fri till att göra vad jag vill, eftersom att jag är såpass kär i honom och utöver detta får han mig att känna mig väldigt trygg och älskad. Men samtidigt så vet jag ju inget annat, då detta är första gången jag på riktigt är kär.

Vill också tillägga att jag valde inte direkt att bli kär i honom heller. Vi bor på en väldigt liten skidort, där alla typ umgås med alla, oavsett ålder. va ju tänkt som en kul grej från början :) Det va väldigt fram o tillbaka tills vi hamnade här

Tack #48 :)

barnen har aldrig ens provat att sova själva vill jag också säga. De har bara uttryckt att min kille måste sova bredvid dom. hände nån gång att han somnade inne hos mig i gästrummet när vi haft sex och då pratade han allvar med mig dagen efter o sa att dottern nästan börjat gråta för att hon blivit så ledsen över att han sov med mig, då honhade vaknat på natten och hämtat honom.

Tack för alla svar. Jag har inte styrt nånting hemma hos dom, utan främst bara anpassat mig. Men kommunikation är väl typ a och o så därför måste jag ju få berätta för min kille hur jag känner o tänker, jag har ju tydligt också skrivit att jag sagt att detta inte är något som ska ske för min skull eller som jag har rätten att ?bestämma?. Som jag också skrivit tidigare så känner han att vi bara backar i förhållandet när jag väljer att flytta därifrån, och däri är min anledning att jag tycker det är jobbigt att ha ett eget rum. Men jag vill fortfarande bo där, därav känns det fortfarande lite jobbigt med sovsituationen. OCH jag har också varit tydlig med i mina texter att jag VET att alla är olika och gör olika. Jag ville bara höra andras tankar och åsikter. Jag känner ju själv lite skam ibland att detta påverkar mig så mycket, men ha känslor och kommunikation måste man ju få ha även om jag inte har egna barn o bara är ?bonusmamma?