Ni med barn över 3-5 år. Hur skulle ni säga att det förändras? Är det lättare?
Jag förstår att det kan vara lättare om barnet har ett syskon men det finns inte på kartan.
Här klagar folk mest över bebis-tiden 1-2 år. Men hur blir det efter det? Efter 2 också?
Det som skrämmer mig vid 1-2 års ålder är att barn behöver hjälp och vill ha uppmärksamhet 24/7.
Tack för svar ni med erfarenhet
Lättare och lättare... Beror väl på vad du syftar på. Samtliga åldrar har sina svårigheter. Ja, 3-åringen kanske sover bättre och lär sig fler och fler färdigheter (gällande äta, klä på sig, toalettanvändningen o.s.v.), men annat kommer ju vara tuffare. 9-åringen är ju mer självgående, men har istället problem i skolan eller krävande läxor eller märker att denne är dålig på fotbollen medan alla andra är bättre eller att kompisarna får åka utomlands 3 gånger om året och jämförelsen blir jobbig eller barnet börjar gå själv till/från skola och det kommer med en viss ångest för en själv o.s.v. Är du med på hur jag menar? Ja, det blir lättare med vissa saker efter 3 år, medan annat blir tuffare. Ingen ålder är någon slags magisk "HÄR blir det LÄTT att ha barn!".
Små barn - små problem, stora barn - stora problem.
Jag ser att första inlägget använt sig av ett av de uttryck jag avskyr mest. Små barn små bekymmer... I mina ögon är det ett nedvärderande uttryck som visar hur man helt saknar insikt om hur andra kan uppleva saker och ting.
Men till ts. Jag tycker att det vänder vid 4. Då har mina kunnat resonera, ta till sig och själva fått ett ansvarstänkande. Dessutom har de då förstått så mycket mer och de har (oftast) kunnat vänta och roa sig själva lite.
Nu har jag en som är på väg in i tonåren med allt vad det innebär. Vi föräldrar är rätt ofta helt tappade som inte fattar någonting och det är självtvivel och kompistvivel, men jag tycker fortfarande att den här tiden är otroligt mycket mer givande och roligare än de första småbarnsåren.
För mig var den tuffaste tiden när våra tvillingar Började skolan. Åldrarna tre till sex var de lättaste, då tog ju förskolan så mycket ansvar för barnen. Vi behövde bara lämna och hämta och vi hade en bra förskola.
Vi hade en fruktansvärd tid med vår son när han var fem-sex år. Arg för allt. skrek så fort han blev arg. Vi var helt slut, åren 2-7 år tror jag.
men det blev bättre med åren: nu är han fantastisk, snart 14 år.
Små barn små bekymmer och stora barn stora bekymmer tycker jag stämmer bra.
När barnet är 0-1-2 så vet man var barnet är, det äter ,sover,skriker, skiter och tankar trygghet.
Krävande absolut.
2-3 så kan de flesta allt själva , de får mer egen vilja och ens tålamod testas, man vet fortfarande var de är.
4-5 de är som svampar, lär sig, anammar och är ofta glada bara av att hänga på.
6-7 kommer de in i verkligheten , skolstart, krav, känslostormar, första ovänner? Osv. Man har fortfarande bra koll på var och med vilka barnet är.
8-11 sociala färdigheter utvecklas, de hittar vänner i sporter osv...Man har inte 100 koll längre.
12-15 identitetskris , ökat krav, sociala spel osv. Man har ofta inte full insyn i barnets sociala värld.
15-20 samma , man hoppas de har grunderna, de fattar tycke för folk du inte vet vilka det är, umgänget utökas, miljöer ska tacklas.........