Tala om för han vad han ska göra?

Du får väl starta hur många trådar du vill. Skit i vad folk säger.

Har han lärt sig sina varningstecknen och ser dem hos honom? Jag har lärt mig mina varningstecken, men ibland ser min man dem före mig och kan då säga att jag behöver ta en promenad eller komma hemifrån - dvs göra något han vet att jag mår bra av.

Du ska inte ta över hela ansvaret för hans hälsa, men att underlätta för honom och säga till när du ser att det går åt fel håll är väl snarare omtänksamhet och rimligt.
För nej, det kan vara svårt att se sina egna varningstecken.

Blir han arg, påminn honom om detta och konstatera att då kan du inte ta det.

Min erfarenhet av utmattningssyndrom är att det är väldigt svårt att se när det håller på att gå utför. Det är som ett mani-rus som inte har någon broms. Det är därför man kan lätt kan säga att andra ska säga åt en för att sen när det väl sker bli ilsken för att man inte kan förmå sig att varva ner. Det är först när man rent kroppsligt inte orkar som man *kan* förstå. 

Det är fint att du finns där och gör små snälla varningar men i detta fall tror jag du gör bäst med att låta honom köra huvudet in i väggen. 

Förstår att det kan vara svårt för dig som står bredvid, men för att undvika egen utmattning så ser jag det som det bästa alternativet i denna situation. 🙏
Kanske behöver du få stöd i det här från vårdcentral eller någon form av stödgrupp för anhöriga så att du kan orka finnas som ett närvarande stöd tills han själv av egen hård erfarenhet, förhoppningsvis förstår. 💖

*honom 

Du kan säga till honom att du tror att han håller på att gå in i väggen och vilka tecken du ser på det, det är väl allt du kan göra. Det hänger sedan på honom hur han väljer att hantera det.

Jättestort tack till er alla som svarat i tråden. 

Jag har gått in så mycket jag kunnat nu. Jag tagit bort och stramat till olika delar i hans liv. Han försökte få upp någon del av hans liv som jag sa bestämt nej till. Det är som att han förstår på ett sätt, men inte ett annat. 

Han har också ett syskon som har samma problem som han har. Syskonet vill med att han ska sjukskriva sig, men det vill han inte så vi säger okej, vi ger detta en chans först. När det här hände första gången fick jag inte prata med hans familj om det. Vi var också mitt uppe i en separation. Jag var då inte familj på det sättet. All kommunikation, det som var, gick mellan honom och hans familj. Jag hade ingen egen kontakt. Det hans syskon sagt om sin ångest och hur den fungerar i den är så som han också fungerar. Han kan säga han vill ha lugn och ro, nästa ögonblick är han igång med något. Två motpoler. 

Jag ser samma sätt att vara på i hans familj, var det kommer från. Samtidigt att vara som de är fungerar som en styrka finns där också en svaghet, det livet de gör upp och uppmuntrar varandra i är också det livet som gör dem sjuka. 

Jag ska inte säga någonting, som har depression från min sida av familjen och släkten, men jag har verkligen velat få honom förstå att det är därför vi måste vara extra rädda om oss, hur vi lever. Vi måste ha gränserna. Återhämtningen. Annars är vi där igen. Det är inte för oss. Vi kan inte leva så. Jag har satt in allt jag har för att jag inte ska falla tillbaka i en depression. Han måste göra samma om han tänkt klara sig i längden. Nu har det gått som det gått för att han inte varit rädd om sig och för att andra som skulle ha varit rädda om honom inte varit det. Det får vara slut med det nu.