Tala om för han vad han ska göra?

Jag har haft ett långt samtal med min partner som jag sett tecken på håller att köra in i väggen, att han gör för mycket av allt, för mycket stress. Jag är orolig.

Jag ska vara den som talar om för honom vad som är för mycket, när jag märker han gör för mycket ska jag gå in och säga till. Kände mig jättedum när han la fram det förslaget. Sånt känner man väl själv? Varför känner han inte det själv? För mig är det här jätte konstigt. Var är hans barometer nånstans?

Ska jag pusha han att ta till vård och inte mig till det här? Det går emot min natur att vara som en hök och tycka mig ha rätten säga till han hur han ska leva sitt liv. Köra med honom. Jag har svårt också att se framför mig hur han då bara svarar mig med typ yes dear om jag säger till. Han är liksom inte den typen.

Han har gått in i väggen en gång, år sedan var det nu, och då bråkade vi ofta eller som han såg det som att jag bråkade med honom ofta. För jag hade haft en depression, gick i terapi och kom på vi levde för stressigt. Denna vända har jag legat lågt för jag tänkt det är det bästa stödet jag kan ge, finnas här, lyssna, inte reagera när han blir vresig, försöka behålla lugnet.

Han vill inte ta hjälp av vården utan vill vi ska försöka med detta först.

(Jag har startat tidaretråd, om ni känner igen saker och ting, tänker att det var ett annat ämne/kategori, varför jag då nu startat denna. Jag hoppas det är okej, att det inte stör någon).

Jättestort tack till er alla som svarat i tråden.

Jag har gått in så mycket jag kunnat nu. Jag tagit bort och stramat till olika delar i hans liv. Han försökte få upp någon del av hans liv som jag sa bestämt nej till. Det är som att han förstår på ett sätt, men inte ett annat.

Han har också ett syskon som har samma problem som han har. Syskonet vill med att han ska sjukskriva sig, men det vill han inte så vi säger okej, vi ger detta en chans först. När det här hände första gången fick jag inte prata med hans familj om det. Vi var också mitt uppe i en separation. Jag var då inte familj på det sättet. All kommunikation, det som var, gick mellan honom och hans familj. Jag hade ingen egen kontakt. Det hans syskon sagt om sin ångest och hur den fungerar i den är så som han också fungerar. Han kan säga han vill ha lugn och ro, nästa ögonblick är han igång med något. Två motpoler.

Jag ser samma sätt att vara på i hans familj, var det kommer från. Samtidigt att vara som de är fungerar som en styrka finns där också en svaghet, det livet de gör upp och uppmuntrar varandra i är också det livet som gör dem sjuka.

Jag ska inte säga någonting, som har depression från min sida av familjen och släkten, men jag har verkligen velat få honom förstå att det är därför vi måste vara extra rädda om oss, hur vi lever. Vi måste ha gränserna. Återhämtningen. Annars är vi där igen. Det är inte för oss. Vi kan inte leva så. Jag har satt in allt jag har för att jag inte ska falla tillbaka i en depression. Han måste göra samma om han tänkt klara sig i längden. Nu har det gått som det gått för att han inte varit rädd om sig och för att andra som skulle ha varit rädda om honom inte varit det. Det får vara slut med det nu.

Tala om för han vad han ska göra?

INNEHÅLL