Att vara föräldraledig.

Det är bara två veckor kvar sen börjar jag jobba. Inskolning för mitt andra barn i veckan och sen är det över. 

Men jag mår så dåligt. Jag vill skrika och gråta. Det känns som att jag kan stå mitt i ett rum och vilja avsluta allt och ingen märker något. 

Jag föraktar min man för att han lät det gå så långt. För alla gånger jag bad honom att stanna hemma en dag för att jag inte orkade mer. För alla nätter jag har tagit själv. För att det känns som att jag har gjort allting själv. 

Min man studerar och jobbar en dag i veckan. Jag är alltså hemma med barnen (1 och 3 år) sex av sju dagar i veckan. 

Vi har en skuld som vi betalar av och därför känner han att han inte kan vara hemma. Och jag kanske är självisk som känner att mitt mående är viktigare. Jag tog ett år med båda barnen och han tog 4 respektive 2 månader. Han kommer hem halv fem och sticker vid sju för att träna. Jag är ensam igen. Jag har tagit alla jobbiga nätter de senaste 3 åren. Jag bad hon att ta en natt gråtande vid tre på natten och han svarade ?vad ska jag göra?? Han var sjukskriven då för sin hypoterios men det faktum att jag ville ta mitt liv under min förlossningsdepression förtjänade inte ens en enda natts sömn. 

Jag vet inte om jag är hormonell men dessa känslor kommer oftare än vad jag vill. 

Men jag hatar detta. Jag vill inte mer och hoppas att det blir bättre men ska livet vara såhär? Är det bara stress och ångest livet ut?