Konsten att inte föra vidare generational trauma

Jag har i många år gått i terapi för att bearbeta den kaotiska uppväxten mina föräldrar gav mig. År efter år av bråk och skrik och den smutsiga skilsmässan där vi barn(6&8år gamla) var tvungna att vara medlare mellan våra föräldrar. Jag kommer ihåg tex att vi fick välja vem som skulle komma på våra skolavslutningar eller föräldramöten för att de hatade varandra så mycket. De klarade inte av att se varandra.

En frånvarande pappa som bara jobbade och som aldrig kunde hålla humöret skrämde oss till tystnad i många år. Och så en mamma som konstant var överstimulerad.

Jag har på många sätt i min utvecklingsresa insett att min föräldrar är väldigt emotionellt omogna. Dom ogillar varandra starkt än idag, ingen av dom kan någonsin be om ursäkt vid tjafs eller diskussioner utan allt ska vändas mot en själv, pappa får fortfarande fullskaliga utbrott vid minsta lilla kritik och mamma börjar gråta sådär manipulativt om man säger ifrån när hon behandlar en illa. Jag är helt övertygad att om mina föräldrar fick göra om våra småbarnsår hade dom inte gjort något annorlunda utan allt hade utspelat sig precis likadant. De har inte lärt sig något av detta. 

MEN. Till mitt stora problem. Min familj är fortfarande så otroligt dysfunktionell och jag känner att jag är den enda som försöker hålla ihop den. Min mamma och pappa undviker varandra sen många år(skönt), men min storebror har väldigt svårt att hålla sig vän med dom båda och varje gång vi ses med våra föräldrar blir det tjafsigt mellan min storebror och dom. Ibland utvecklas det till stora bråk. Min storebror har även anammat detta dysfunktionella beteende till sin nuvarande familj, han får ofta utbrott framför sina barn och bråkar mycket med sin fru. 

Förra veckan skulle vi fira min födelsedag, min storebror, mamma, jag, min man och vårt barn. Från början när de kommer till oss är det en negativ ton, de börjar tjafsa om småsaker och jag håller andan. Rädd för att det ska bli storbråk. Jag ser att det är gränsfall hela tiden. Hela kvällen pågår det. Min födelsedag känns som en börda för dom. Kvällen slutar abrupt då jag gjorde något som jag absolut inte är stolt över och som jag skäms över. Jag fick ett totalt utbrott. Framför mitt älskade barn. Som givetvis blev ledsen. Han är liten än (tack och lov) men jag vill aldrig utsätta honom för det igen och få honom att känna så som jag kände som liten. Rädd och ledsen. Usch. 

När jag pratar med min bror och mamma dagen efter förnekar dom att dom har problem med sin relation, dom fullständigt gaslightar mig och får det att se ut som att jag fick utbrott över ingenting, kräver ursäkter av mig. Jag ber om ursäkt och får tillbaka att jag ska tänka på mitt beteende framöver. Så orättvist. 

Jag vet inte hur jag ska kunna ha en kontakt med min familj och samtidigt skydda mitt barn från att föra vidare dessa generationstrauman. Särskilt när jag nu i vuxen ålder (35 år) ser att jag är den enda som jobbat på detta. Jag vill inte att mitt barn ska följa med till mormor morfar eller morbror och se dessa bråk när han blir äldre och tro att det är normalt. 

Som tur väl är är vår egen kärnfamilj fungerande och trygg. 

Jag har föreslagit familjeterapi men alla (mamma pappa bror) vill inte följa med då dom förnekar att dom har problem. Vad mer kan jag göra?