Dotterns svek
Trots att min dotters pappa valde att överge oss när hon var mycket liten, vi har haft det svårt ekonomiskt och jag har haft en kronisk smärtsjukdom, har jag gett min dotter den bästa möjliga uppväxten. Jag har offrat så oerhört mycket för henne. Trots detta har hon alltid bara tänkt på sig själv och aldrig lyssnat på mina råd. Jag har försökt få henne att välja en bra man men hon har hängt ihop med en fattig ambitionslös karl ett tag nu, och idag kom nådastöten: de ska ha barn.
Hon bor idag långt ifrån mig och jag trodde att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, då jag behöver mycket hjälp från henne i och med min sjukdom, men nu blir hon ju fast där. Och hur ska hon hinna hit när hon har en unge på halsen? Något jag starkt avrått ifrån. Jag anser dessutom inte att hon är lämpad som förälder, då hon är lynnig och egocentrerad, rent av elak ibland. Jag känner mig oerhört sviken och förbisedd. Förbryllad över hur hon kunde utvecklas till en så egoistisk människa. Hennes pappa var förstås likadan. En riktig psykopat. Jag vet inte om sådant kan gå i arv?
Hur kunde det bli så fel, trots mina ansträngningar? Kommer man någonsin över ett sådant svek? Just nu har jag ingen lust att se henne alls.