Fortsättning på mitt ursprungliga inlägg:
Vi är två lärare på plats och båda är mycket engagerade och drivna med hjärta för barnen. När jag läser om tips på nätet, så upplever jag att lösningen är att läraren ska vara genuint intresserad, lyssna på barnen, bekräfta deras känslor, ha ett lågaffektivt bemötande, vara konsekvent osv. Det är bra tips i sig. Men även om vi strävar efter detta med stort engagemang, och såklart inte lyckas göra precis allt rätt, så upplever jag att dessa tips inte räcker.
Hur mycket uppmärksamhet och engagemang ska man som lärare ge, för att eleverna till slut ska börja känna ansvar och vilja ge sin uppmärksamhet och sitt engagemang? Jag upplever att många lärare vrider ut och in på sig själva för att räcka till. Lärare har sina begränsningar, man kan inte vara överallt på en gång och det finns en gräns för hur mycket bekräftelse och förståelse man orkar ge under en hel dag, eftersom man är en människa.
Det är klart att barnen inte är färdigutvecklade och behöver få göra misstag, så det blir fel ibland. Men det handlar inte bara om det, utan om att många barn är passiva samt saknar tålamod och impulskontroll. Även om jag säger att jag är upptagen, om t.ex. ett barn ropar på mig samtidigt som jag hjälper ett annat barn, så kan barnet fortsätta tjata och tjata. Det spelar ingen roll om jag vare sig ignorerar dem eller säger/visar att jag är upptagen och att jag kommer snart. Tjatet fortsätter ändå. Jag försöker då koncentrera mig på att hjälpa den första personen, men har under det skedet blivit påfylld av mycket stress som jag kanske inte kan släppa förrän jag får tid att vara ensam igen. Någon gång har jag även sagt att jag kommer inte att hjälpa dig, för du avbryter mig och tjatar för mycket. Men det känns ju väldigt tråkigt att säga så, jag vill ju helst hjälpa dem, så länge jag orkar!
Jag upplever att det ställs väldigt höga krav på lärare och att det inte räcker med att vara pedagogisk, inkännande och trevlig. För trots att mina förklaringar är begripliga och skapar en större förståelse, vilket jag försöker försäkra mig om genom att fråga barnen om de har förstått vad jag menar, så händer samma saker om och om igen. När jag själv gick på lågstadiet (i början av 2000-talet), så visade vi respekt och engagerade oss i skolan. Det var en självklarhet. Så varför är det en så stor passivitet i dagens skolor?
Vad krävs för att elever ska bli motiverade till att visa respekt, engagera sig och bry sig om att de har ett ansvar själva också? Jag tar väldigt gärna emot tips och tankar, t.ex. konkreta förslag på struktur, konsekvenser, eller annat. Att ha empati och vara inkännande kommer naturligt för mig, och jag är mån om att försöka ge barn större förståelse. Så om ni har andra tips än just det så är jag väldigt tacksam.