Hur känns det att du kommer dö för att aldrig någonsin vakna upp igen?

Sannolikheten att jag är vid liv om 50 år är väl närmast obefintlig. Jag känner inte speciellt för det, i den ålder jag skulle vara i skulle jag inte orka mycket alls. Livet är vad vi gör av det medan vi lever. Vad är poängen? Jag är inte rätt person att svara på det, om det nu finns någon annan än att få arten att leva vidare. 

Det kan ju ge en klaustrofobisk känsla, en instängd känsla. Det kan kännas kvävande. Men du upplever inte det? 

Vi människor går ju runt och tänker så himla mycket på vardagliga ting, gör stora problem av småsaker. Kanske lustigt när faktum är att vi inom kort är döda för att aldrig vakna igen, ingenting kommer ha någon betydelse för oss på individnivå. 

I perioder rids av enorm dödsångest. Väljer att tro på att det finns en själ som lever vidare. Även reinkarnation. Sen att kroppen inom sin tid blir en del av naturens kretslopp. Om 500 år kanske en del av mig finns i ett träd, vilket är en fin tanke. Att jag i framtiden kommer skaffa barn och föra vidare mitt dna underlättar också.

Varför får du sån dödsångest då? 

Jag hade en period på ungefär 1 år, eller kanske lite mindre, då jag fick en brutal dödsångest av någon anledning. Blev väldigt rädd samtidigt som allt kändes meningslöst, insåg då att ingenting spelar någon roll. För snart tar det slut för evigt ändå. Det var en ritkigt jobbig tid, det året. Jävligt skum känsla. 

Fick min dödsångest efter att jag var inlagd på sjukhuset utomlands och jag trodde att jag skulle dö. Det är väl en blandning av känslan att vi alla egentligen är ensamma och att universum är slumpmässig och saknar mening. 

Nu har jag sällan dödsångest då jag är fullt upptagen med att ha ångest över saker i min vardag. Då kan det t.o.m kännas som en skön flykt från verkligenheten att kolla rymdfilmer som påminner om livet absoluta meningslöshet. Alltså att det inte spelar någon roll om jag misslyckas totalt i livet då det ändå inte kommer spela någon roll om 100 år.

Skönt! När min tid är kommen så är jag redo. Kommer bli skönt att lämna denna plats med mycket fysiskt och psykiskt lidande, sorg, frustration, sjukdomar, krig och bara allmänt svåra människor.

Jag tror (dessvärre) på reinkarnation och vill verkligen inte hit igen. Jag tycker livet är så sjukt meningslöst i grund och botten. Pengar, barn, resor och dylikt är inte meningen med livet. Dessa är bara substitut för folk att ha något att "tro på" när dom själva saknar en tro.

Med det sagt, är jag inte deprimerad eller har en dödslängtan. Jag är bara inget fan av jordelivet. Åtminstone inte i en människas kropp. 

Jag tror inte jag dör och försvinner och aldrig mer kommer att existera i en fysisk kropp. Jag lever vidare oavsett "min död". Det är min tro. 

Vart lever du vidare? Himlen med Jesus? 

Jag fullkomligt älskar denna tråd! Jag är av personliga orsaker inte rädd för döden, men följer med spänning. 

Känt dödsångest sen jag var liten och inte blir de lättare