Hur känns det att du kommer dö för att aldrig någonsin vakna upp igen?

Herregud vad vissa gör en stor sak av sin existens här på jorden, hur orkar ni vara så uppfyllda av er själva?

Jag är bara en av flera miljarder människor, inte många kommer reagera något särskilt den dagen jag tar mitt sista andetag. 

Jag försöker vara en sjysst människa mot min familj och övriga omgivning och tackar sällan nej till roliga saker, vill uppleva så mycket som möjligt innan jag lämnar in. 

I övrigt tänker jag inget särskilt om döden, det blir väl ungefär som innan jag blev till, alltså ingenting.

Det känns rätt bra, det finns så mycket elände i världen och allt går åt fel håll. Man slipper den oro och ångest som jag lider av nu. Jag är mer rädd att någon närstående ska gå före. Jag har gjort det jag ska, snart dags att checka ut.  Men det är ingen brådska...

kommer vara 81 om 50 år, så troligtvis ej död ännu. Vissa blir ju typ 90.

Man kan tekniskt sett dö när som helst, du kan dö imorgon. Vi är ej odödliga och det är något vi alla vet, bara inget vi tänker på varje dag då det är totalt meningslöst.

Jag tänker mest på hur livet blir för de som blir kvar. Om jag skulle dö nu hur skulle det gå för barnen, min man och mina föräldrar? Det är mer sådana frågor. Dödsångest försvinner oftast med ålder och det stämmer väl in på mig. Fram tills jag var ca 25 hände det i perioder att jag kände som dig (även om jag också oroade mig över dem som blev kvar). Dödsångest på det sätt jag kände när jag var yngre d v s att inger mer kommer att hända i mitt liv känner jag inte längre även om jag helst vill leva samt lära mig och se nya saker.

Många som lever är mentalt döda. De bara lever sina liv. 

varje dag/vecka/år är lika.

måndag-fredag arbeta. 

vakna äta frukost klä sig jobba.
hänta lämna barn 

komma hem äta göra sysslor sova. 

sen börjar allt om igen. 

helgen gick snabbt. De flesta helger var inte så roliga givande avkopplande. 

besvikelse och svek. 

åren går barnen flyttar hemifrån man åldras får barnbarn. 

krämporna börjar komma. Ont här ont där. Man behöver mediciner. Man hamnar på ett äldreboende. 

ensam och bitter för hur livet blev. 

ångra mest det man inte gjorde. 

så ser livet ut för de flesta. 

döden är en befrielse. 

jag är inte rädd för döden. 

stundtals har jag haft ett roligt liv roliga stunder/minnen men i det stora hela mest arbete slit och släp. 

det är inte många timmar i veckan man gör det man vill.  

oro för pengar arbetslöshet för barnen att bli lämnad att bli sjuk osv  

mycket arbete lite sömn räkningar utgifter trots en ganska bra lön finns inte mycket kvar att spara när man betalat det mest basala 

Har man en större summa i en buffert ska bilen servas en tand lagas. Mobilen går sönder tv.n går sönder 

plötsligt är bufferten nästan halverad. 

så lever många. 

nej jag är inte skuldsatt. Har bara ett lån ett bolån som är avbetalt om ca 50 månader. 

bor billigt äter inte dyrt. Har knappt några abonnemang. 

 

Jag försöker att inte tänka på döden eftersom jag blir rädd att aldrig få se mina barn igen och för dödsögonblicket som kanske är fyllt av dödsångest. Bara tanken på att allt tar slut en dag ger mig dödsångest, så jag försöker ta tillvara på livet medan jag lever istället och inte tänka för mycket.

Exakt så känner jag. Ett evigt ekorrhjul som aldrig tycks ta slut.
Men det är inte enbart negativt att inte rädas döden, man slipper den ångest som vissa får över bara tanken. 

Får bara hoppas man slipper lIda för mycket. Det är den enda läskiga, men alldeles oavsett något man måste gå igenom förr eller senare.

Jag tycker det är en intressant fråga som kan få helt olika svar. Om det är känsliga frågor är det bäst att låta bli att gå in i tråden.

Det finns vissa frågor jag helst undviker gå in på, men alla kan ju få ångest av olika saker.

Då är du rädd för tankarna på döden. Potentialerna och möjligheterna för att du skulle bli till fanns där innan du gjorde det. De kanske kommer att finnas igen då du inte gör det, med allt vad det innebär.