När får man nog?
En vanans makt, eller en (o)trygghet där man inte törs kasta sig ut i det okända. Sitter nu på Söndag förmiddag i bilen och spelar mobilspel, läser artiklar och väntar på att hon ska nyktra till så jag kan komma hem, det händer inte så ofta, 1-2ggr i månaden som det blir så illa att jag måste åka hemifrån. I filmen ?the Mexican? frågar Julia Roberts sin motspelares karaktär som spelas av Brad Pitt, Förutsatt att kärleken finns; när får man nog? Svaret är Aldrig! Men nu är det en film och det är det romantiska svaret. Verkligheten är inte så romantisk. Jag skäms över mig själv, jag är fast i alla klassiska medberoende markörer, ?hon är snäll när hon är nykter? jag ljuger för mina vänner och säger att hon slutat dricka, jag ljuger för henne för att inte leverera en trigger, jag ringer hem för att ?jag ville bara Höra din röst?- Sanningen är att kolla vad jag har att förvänta mig när jag kommer hem. Jag är nu 57 år och det känns som ett stort misslyckande att lämna, dessutom så lovade vi varandra när vi gifte oss, att vi skulle ta hand om varandra även i svåra tider och jag vill verkligen inte bryta mitt löfte. Jag känner ansvar för henne och vet inte hur det går för henne om jag går. Hur får man tillbaka sitt egenvärde och sätter ned foten på allvar? Jag kan inte prata om alkohol med henne när hon är nykter, hon blir arg och jag vill inte förstöra de nyktra stunderna.Jag skriver ett ganska långt trådinlägg, antar att jag bara vill skrika ut min desperation. Men jag undrar om det finns andra som brutit sig ut? Hur gick det sen? Vi har inga små barn att ta hand om så det underlättar förstås