Hatar min pappas sambo - vad ska jag göra?

 Hej!

Jag har en (enligt mig) fruktansvärt jobbig situation, som jag gärna vill ha stöd/råd kring. Hoppas ni förstår min röriga text:

För ungefär fem år sedan träffade min pappa en ny kvinna som så småningom flyttade in hos oss, låt kalla henne ?M?. Till en början verkade hon trevlig, och vi utvecklade en bra relation. Tack vare henne började jag ?våga? umgås mer med min pappa, vilket förbättrade vår relation - något som betydde mycket eftersom vi haft en komplex relation på grund av hans frånvaro när jag var liten.

Problemet är att jag nu inte tål henne alls, bara tanken på henne ger mig ångest.

Efter att M bott hos oss ett tag kom hennes ?rätta färger? fram. M dricker till exempel alkohol så fort hon är ledig, och hon blir snabbt väldigt full och därmed otrevlig. Ändå fortsätter hon dricka, tills hon till slut somnar dyngrak. Jag tycker det är obehagligt med berusade personer, så när jag är hos dem gömmer jag mig ofta på mitt rum för att slippa det.

Men jag håller mig oftast inne på rummet även när hon är nykter. Jag är konstant orolig för att råka säga eller göra något som kan göra henne sur. M är ofta grinig och klagar nästan varje dag på något, vilket triggar min panikångest. Jag är väldigt rädd för konflikter och bär

med mig jobbiga minnen från när mina föräldrar bråkade under min uppväxt. Av rädsla för att stöta på henne undviker jag hela nedervåningen och därmed köket, vilket gör att jag knappt äter frukost eller lunch när jag är där. Det beror också pga kommentarer gällande mitt utseende/matintag från M.

Hennes negativa inställning till min pappa stör mig också på ett annat sätt. Varför bor hon med honom om hon verkar ogilla honom? M har (när hon är full) sagt att hon aldrig träffat en så okänslig och kall person som honom, att jag och han ?sitter som prinsessor som väntar på att bli serverade? (?), att han är tråkig och inte visar kärlek osv osv. Jag tycker att det nästan konstant är dålig stämning, och jag står inte ut. 

Vid mitt senaste besök hos dem, för ca sex veckor sedan, började M bråka med min pappa vid frukosten. När ångesten kom över mig gick jag upp på mitt rum för att undvika konflikten, men det gjorde henne ännu surare. På rummet drabbades jag av så stark ångest att jag inte kunde andas, och i panik började jag skada mig själv. Självskadebeteendet har funnits hos mig sedan jag var liten, och det gör mig ännu mer ledsen att M ibland har förlöjligat det.

Min pappa kom upp till mig för att lugna mig, men när M kom dit ifrågasatte hon på ett hårt och elakt sätt varför jag tyckte situationen var så jobbig. Mellan tårarna försökte jag förklara att hennes beteende slungar mig tillbaka till när jag var barn, till när mina föräldrar bråkade så intensivt att jag ibland sprang in och gömde mig hos grannen. Hon avbröt mig då med en hånfull kommentar: "Jahaa, nu är det tillbaka till mamma och pappa igen" och himlade med ögonen. M ogillar nämligen att jag pratar om mina föräldrar och umgås med dem (iaf min mamma), vilket jag inte förstår. Jag är 20 år och bor fortfarande hemma, är det inte positivt att jag vill hitta på saker med mina föräldrar och gillar att vara med dem? M har till och med sagt att jag borde minska tiden med min mamma och halvsyster eftersom "tänk när mamma inte finns längre", som att jag redan nu borde förbereda mig inför att min mamma någon dag kommer dö. Min mamma är dock den viktigaste personen i mitt liv och den enda som fullt ut stöttat mig gällande min psykiska ohälsa och autism.

M har dock ingen förståelse för vad min autism, depression eller ångest innebär och avfärdar mina problem med att "alla har diagnoser" eller att "alla mår dåligt ibland". Det känns otroligt nedvärderande. Ja,

många mår dåligt ibland, men inte alla har ärr på armarna och självmordsförsök bakom sig. Jag försökte nyligen ta mitt liv, delvis på grund av M, eftersom jag inte längre orkar leva ett liv som hon förpestar.

Nu har jag inte träffat min pappa på sex veckor eftersom jag inte står ut med att vara i deras hem (jag åkte direkt hem till min mamma efter panikångestattacken). Jag har ständigt en klump i magen över hela situationen och känner mig uppgiven. Jag har äntligen lyckats bygga en relation till min pappa, men nu känns det som att hon håller på att förstöra allt. Vad ska jag göra?