Undvikande anknytning -HUR dejtar man då?
Hej,
Jag har en fundering gällande undvikande anknytning och dejting: Hur får man ihop "ekvationen"?
Jag har insett att jag har utvecklat en undvikande anknytning, eller så har den blivit mer och mer markant genom mina dåliga erfarenheter av att bli sårad och besviken. Jag upplever nämligen att jag var mer "otrygg ambivalent" tidigare men nu är det solklart mer med en undvikande form. Det gäller inte bara dating, det gäller ALLA mina relationer.
Jag får fort "nog" av människor, även de jag tycker bäst om,
Känner mig kvävd och stressad om någon ringer vid "fel" tillfälle,
Upplever ofta människor som påflugna, krävande, kvävande eller att min frihet i deras sällskap blir "berövad".
Vill ofta vara ensam och trivs mer och mer ensam.
Dras till människor som utstrålar en aning kyla, de som visar mycket känslor och är "stormiga" väcker en avsmak hos mig. Pratar gärna om tankar, men mindre gärna om känslor.
Om jag ska "diagnostisera" migsjälv så skulle jag sätta undvikande anknytning som "diagnos" på migsjälv. Men jag är ingen psykolog.
Och nu kommer vi till datingen:
Går det att släppa in någon när man har blivit "sådan här"? Jag känner mig otroligt kluven inför dating. Å ena sidan längtar jag efter gemenskap, fattas bara. Men jag längtar inte efter det i vissa detaljer. Tanken på att ha någon som vill ringa varje kväll. Umgås varje helg. Det är givetvis fint men jag kan inte låta bli att skrämmas av den där känslan av att man blir "låst" i en relation. Och då syftar jag inte sexuellt eller liknande, jag tänker snarare att man förlorar sin frihet och sitt "space". Det tillståndet i tillvaron skrämmer mig. Samtidigt som gemenskapen känns fin. Totalt motsägelsefullt I know, men vem har sagt att det måste vara antingen eller?
Tar gärna emot input :)