Min dotter menar att få är så fattiga som vi, stämmer det?

En etta i Rinkeby kanske, hade studentlägenhet i sthlm (18 kvadrat, utan kök) för 7000 i Solna. 

Ja, ni har låga löner. Inget snack om det.

Under 50 före skatt är direkt skit i dagens läge om man bor i Stockholm. 60-70 tkr är väl godkänt. Mer än 70 så är det bra. 

I jämförelse med andra barns föräldrar är det så det ser ut.

En del skriver i tråden att man inte ska jämföra sig med andra. Varför inte då undrar jag då. Vem ska man annars jämföra sig med? 

Ställ dig istället frågan varför du och din man ska tjäna tiotusentals kronor mindre varje månad än andra. Är inte ni värda bättre? Om inte - varför då?
Ställ krav på bättre lön! 

Missförstå mig inte, jag är själv en dotter till en mamma i samma situation. Jag minns väldigt tydligt att jag vare sig ville ha vänner hos oss eller kunde relatera till deras livsstil på något sätt, dock inte för att föräldrarna var lågutbildade eller hade dåliga jobb utan en av de blir drastisk arbetslös och kunde inte återhämta sig. 

Det tog hårt på familjen, det blev hyresrätt med hyra på 8000, 2 rum för 5 personer. Jag skämdes dock och vågade inte vara så taskig mot mina föräldrar, de gjorde och gör än idag så gott de kan. Tycker att det är bedrövlig ton av din dotter om hon nu är gammal nog att gå i gymansiet och ändå inte ha någon som helst respekt för föräldrarnas bakgrund och livssituation.

Point being, jag tog mig ur, direkt efter studenten flyttade jag hemifrån, skaffade jobb på heltid och även plugg på heltid. Nu tjänar jag mer än mina föräldrar gör tillsammans och det var situationen jag såg hemma som gav mig motivationen att satsa på karriären och utbildningen. 

Det jag försöker säga är att du kan använda det här som ett tillfälle att läxa upp barnet och visa, att ingenting i livet är gratis och vill de ha det bättre så ska de kämpa och det är så jävla äckligt beteende att klandra föräldrar för en livsstil som man själv önskar. Absolut rimligt om man är 12-13 och tänker så men når man gymnasieålder som ändå visar att man t.ex har kapacieten att välja inriktning på karriär osv så kanske man borde skärpa sig. 

Tips till henne kanske är att inte välja nån random gymnasielinje som är "kul" och faktiskt ta och fundera lite på hur hon vill leva om 10 år och fatta beslut utifrån det? Det går alltid att ändra sig dessutom. 

Tror att alla människor vill ha det bra, det är ingen som går till ett lönesamtal med inställningen att inte höja lönen. Här handlar det klart och tydligt om att de är av diverse skäl lågutbildade eller har inte möjlighet till bättre lön. Okänsligt att bortse från det. 

På 90 talet jobbade en av mina föräldrar skift på fabrik och den andra var sjukpensionär. Vi var inte fattig fattiga men mina kompisar hade det bättre med rvå friska föräldrar som jobbade. Den som jobbade skift var mycket noga med att vi barn skulle gå på gymnasiet och få en bra utbildning så att vi slapp skit jobb. Den som jobbade på fabrik jobbade direkt efter åk 9 på 70 talet.

Visst blev man lite avundsjuk när man såg leksaker som andra hade som man visste att man aldrig skulle få. Men man acceptera att kompisarna hade andra saker. Vad jag och mina syskon hade i stället att en förälder alltid var hemma. Vi behövde inte gå på fritids och gjorde saker som att grilla korv  ute. Tog en tur med bilen m.m
När jag gick på gymnasiet så var det en del av mina kompisar som kände att de kunde prata med mina föräldrar och få hjälp och råd.

Är snart 40 och minns tillbaka när jag gick på högstadiet. Jag var noll intresserad av smink, märkeskläder och andra starus prylar och det uppskattades inte av alla. 
Tror att det är en qnnan press på ungdomarna o dag, de ska vara vuxna och bete sig vuxet. Sociala medier hjälper inte heller. Influensers visar att man bara kan vara lycklig om man köper produkter som de visar upp.

Nej, det tycker jag inte att det låter som. Jag växte upp fattigt, mamma hoppade runt på jobb på timmar med låg lön, och var/är en sån där som inte litar på myndigheter. Vi flyttade 10 gånger mellan jag var 5 och 19 pga att mamma hade svårt att betala räkningar inklusive hyran, vi bodde alltid i andra hand, inneboende eller i korttidskontrakt i rivningshus, och var skrivna hemma hos mormor. Vi hade inte alltid mat eller sanitetsprodukter, om mamma inte hade jobb eller inte tillräkligt med jobb. Jag lärde mig att smuggla både mat, mest knäcke, frukt och smör, och toapapper från skolan. Jag fick alltid för stora kläder som jag sedan fick ha tills de absolut inte gick att få på när jag växte ur dem, billigare än att köpa nytt hela tiden. Det var några turer hos soc, men mamma var bra på att prata. 

Jag bortser inte från någonting. Jag skriver bara som det är. Det är först när man har insikt som det går att göra något åt problemet. 

Det smärtar att läsa det där. Ni borde fått bättre hjälp från de sociala. Inga barn ska tvingas växa upp under sådana villkor. 

Socialen behöver samarbeta bättre mellan kommuner och län. Jag hoppas att du har det bättre nu.

Jag har märkt på dina tidigare inlägg att din verklighetsförankring lämnar en del att önska. Det finns helt enkelt inga hyreslägenheter, både från större bolag och små vad du kallar ?privata? hyresvärdar, för 6000 kr i månaden. På 90-talet? Ja. Inte nu. Har de klämt in sig i en skabbig etta är deras dotter verkligen inte bortskämd, jag förstår att hon lider eftersom föräldrarna med sina löner borde kunna få tag i ett bättre boende där dottern kan andas.