Orkar vi med ett andra barn?

I all välmening så tror jag ni gör bäst i att låta bli om ni redan nu är helt slut. ❤️

Jag känner så mycket igen mig i vad du skriver! Fick barn sent, när jag redan kämpade med en utmattningsdepression och internationell flytt och nytt jobb. Det var en enorm ansträngning att komma igenom bebistiden. Även småbarnsåren så klart, men tyckte ändå att fick vi bara sova på nätterna så var det okej. Vi var helt inställda på att skaffa två barn, men vi drog i nödbromsen och stannade vid ett. Vi hade inte orkat. Eller det hade vi kanske, men det skulle ha kostat för mycket. Jag är säker på att båda vår hälsa och vår relation inte skulle pallat med en omgång till av graviditet, födsel och bebistid. Även om det så klart ibland känns ett sting i hjärtat så är jag så ofantligt glad att vi prioriterade oss tre. Vi mår nu bra alla tre, är harmoniska och lyckliga och har all tid i världen för oss själva, varandra och vårt barn. 

Sen vet man ju aldrig heller. Det är redan svårt med ett litet barn, och det kan dessutom bli ett sjukt barn, barn med särskillda behov eller bara extra allt, och det måste man ju också orka med. 

I er situation hade jag satsat allt på ett kort så att säga, och gett allt fokus och energi till det enda barnet.

Jag hade avstått barn i er sits. Ni satsar inte bara er hälsa utan även ert barns hälsa och även ert förhållande.  Risken är stor att ni inte bara tar slut mentalt utan att ni också riskerar att separera för att förhållandet inte klarar påfrestningarna av ett barn till. Och hur ska ni orka deala med DET om det går så långt? 
Ett barn i sig är tufft men två barn är dubbelt så jobbigt och skulle ni orka med ett kolikbarn, ett barn med särskilda behov eller bara ett krävande barn? 

Nej absolut inte.

Vi var litegrann i samma sits när vår äldsta son var liten.
Vi trodde nog att vi skulle ha två barn med 2-3 år mellanrum men insåg ganska snart att det kommer inte att vara vår väg. Inga diagnoser kring utmattning eller så, men vi kände ändå våra begränsningar och respekterade dem. Att det kommer inte bli bra om vi kör på som alla andra nu "bara för att".

Min man jobbar skift så det är nätter och helger som han är borta = jag har det fulla ansvaret och det blir noll återhämtning för mig. Vi har båda behov av "tid ifrån" som vi brukar säga. När man känner att man behöver en paus så kan man ge den andre det, så länge man har ett barn. Har man fler så blir det ju antingen att en får ta båda/alla eller så får man ta varsin. Och vi kände oss själva och varandra så pass bra att vi tänkte att nej, det går inte.

Så plan A var att vänta tills barnet började i förskoleklass för då tänkte i alla fall jag att då blir det lite som med första barnet. Ingen stress med korta dagar på förskola där man tvingas bryta mitt i en amning för att rusa iväg eller så utan då är ju stora barnet liksom där.

Men det var jätteskönt att ha ett barn. En av oss var i princip alltid fri att leka med honom, pyssla osv medan den andre lagade mat eller vad som nu behövde göras. Han kunde alltid ta hem kompisar om han ville, och även ta med någon om vi skulle iväg på museum eller till biblioteket. Tid har vi kunnat ge honom massor och i backspegeln känns det så bra. Det ångrar vi inte. Vi såg till att ha tät kontakt med kusinerna som han har för de är i ungefär samma ålder, om det nu skulle bli så att han inte fick några syskon. 

Sen kom vi till att han blev 5-6-7 år och det var liksom dags kände jag men min man var inte alls sugen. Så där och då blev beslutet att inte skaffa några fler barn. Det sved något otroligt i mitt hjärta eftersom jag verkligen längtade, samtidigt kan man inte tvinga någon.

Dock ändrade han sig ytterligare några år senare så idag har vi två barn med drygt 11 år emellan. Nu var vi yngre så vi hade den tiden, vi kunde verkligen dra ut på det. Jag var i er ålder när den yngsta kom. 

Men hade det inte funkat eller tiden hade dragit iväg ytterligare så hade det fått bli så. Det blir lite som det blir. Är situationen som den är för er där ni redan har farhågor kring utmattning och ork så kanske det inte vore rätt vare sig mot er eller det barn ni redan har. Om ni inte har ett stort och nära nätverk som känner till hur ni har det och kan rycka in. 

Man behöver alltid ha i åtanke att det barn man får kan ha behov utöver det vanliga. IF, hjärtfel, CP, svår autism mm. Orken måste finnas där även då. För båda barnen. 

Som du beskriver ert liv tror jag att ni ska fortsätta som den fina lilla familj ni är idag, och ha tid och ork för att ha ett bra liv tillsammans. 

Låter inte som att det skulle funka i er nuvarande situation. Skulle du och/eller din sambo vara beredda på att gå ner i lön för ett jobb som är mindre pressat, kanske jobba halvtid under småbarnsåren. Skulle det vara värt att gå ner i lön så pass mycket för att få ett till barn?

Det har man inte råd med

Vem är "man"?
Vi gjorde just så, att vi fick så många år mellan barnen gjorde att vi kunde spara inför en längre föräldraledighet. 
Så yngsta barnet skolades in först när han var nästan 2,5 år och gick sedan på förskola 2-3 dagar i veckan. Resten hemma med någon av oss.

Nu går han i åk1 och vi behöver inte vara lediga i samma omfattning (förstås, då han är i skolan 8-1330) men vi jobbar inte mer än vi absolut behöver. Tiden kommer inte igen och ingen tackar en för att man jobbade de där timmarna extra. Att vi har mycket luft i vardagen, inte känner oss som "Familjen AB" och har tid både för barnen, för oss själva och för relationen är nyckeln. Men det är så vi gjort. Vi har inte heller ryckts med i konsumtionshysterin jag kan se på gatan, vi kör en äldre bil, har äldre mobiltelefoner,  reser sällan och bryr oss inte så mkt om sånt.