Är det möjligt att rädda en relation som nått botten?

Om BÅDA är villiga att jobba på det finns alltid en möjlighet.

Om viljan verkligen finns ( och kärleken) och att man jobbar sig ur det negativa.

Hur ser er kommunikation ut?
Konflikträdda?
Problemlösare, men kan inte kompromissa?

Hur ser erat kärleksspråk ut?

Har ni några gemensamma mål?

Beror på... 
Svårigheter att kommunicera och skilda värderingar är i sig inte automatiskt raka vägen till botten utan det som gjort att ni hamnat i botten är ju det ni måste klura ut för att förstå varför detta hände. 

Ska ni ha en chans att hitta tillbaka måste ni båda  ha självinsikt nog att se er egen del och ha viljan att lösa det samt ta konsekvenserna av det inträffade . 

Ni kommer få jobba hårt med att hitta nya vägar till kommunikation,  hitta kompromisser , kämpa med tillit och ärlighet  och hitta lösningar på hur ni undviker att hamna fel igen. Ni kommer att behöva förändra stora bitar med risken att ni upptäcker att ni inte passar hop och att förändringar inte är till det bättre. 

Om viljan och kärleken finns

Hur mycket ska man kompromissa och ge upp av sina egna värderingar?

Så mkt du tycker det är värt. 

På vilket sätt skiljer er kommunikation och värderingar åt?

Bara om båda verkligen vill och är villiga att försöka på terapi.

Inte alls, skulle jag säga. Ska du bli en annan person för att din partner i detta dåliga förhållande kanske ska bli nöjd?

Om du tycker det ena och din partner tycker motsatsen är den mest framkomliga vägen att ni båda accepterar att ni tycker olika, och att det är bra så. Går olikheterna inte att hantera genom acceptans, om det gäller skaffa barn eller inte, exempelvis, är det bättre att ni gör slut.
Vad är det för slags kärlek om en av er (eller båda?) kräver att partnern ska ändra sina grundläggande värderingar? I mitt kärleksbegrepp (åtminstone) ingår att jag älskar min man för den han är, jag villkorar inte kärleken med att han ska bli som jag vill.

Vår värderingar skiljer sig åt på flera plan. Dels är min sambo introvert och jag är extremt öppen och säger vad jag tänker och tycker. Jag är dessutom högkänslig vilket gör att jag antar och gissar när han är tyst. 
Det största bekymret är vår olika syn på mina stora barn. De bor hos oss varannan vecka och min sambo tycker att det ska vara så. Jag tycker att de ska få komma extra när de vill. De är 14 och 16 och jag vill att de ska känna sig välkomna. Han säger att eftersom det är så mycket fokus på dem när de är hos oss så blir det viktigt med vår lugna vecka med bara vårt gemensamma barn. Han tycker inte att hon får något av mig den veckan de stora är. Vi har fastnat i den konflikten eftersom han är så bestämd på den punkten och om han ska få som han vill blir det att jag går emot mina värderingar. För mig måste alltid barnen komma först.

Just detta exempel har väl ingenting med värderingar att göra egentligen utan mer om uppfostran och hur det är att vara rättvis förälder.  

Ni har inte fastnat i värderingar utan i principen att få rätt och det är fel väg att gå. Det handlar inte om att nån ska få sin vilja igenom utan att tillsammans hitta lösningar för BARNEN . 

Barnen ska givetvis komma först men inte på bekostnad av syskon och äktenskap.  Då gör man fel. 

Både du och din sambo har rätt. Det är viktigt att ert gemensamma barn ska få bli sedd även med syskonen hemma och du har rätt i att syskonen måste få komma hem även om det inte är deras vecka. Då får ni kompromissa . Att syskonen är välkommen andra tider innebär ju inte att dom kommer ändra sin varannan vecka och alltid vara där  utan mer att det kanske blir en extra natt ibland eller gemensamt äta middag nån gång.  Eller hur?  Och du behöver vara mer inkluderande av ert gemensamma barn dom veckor syskonen är hemma . Barnen är stora och behöver inte mamma i hälarna hela tiden,  det måste finnas en balans så inte ert gemensamma barn känner sig förbisedd och hänvisad till pappa. Behöver ert gemensamma barn landa den veckan det är ensamt är det dags att fundera över vad som går fel och varför det barnet inte kommer först på samma villkor som syskonen. 

Anledningen till att mitt fokus ligger på de stora barnen de veckor de är hos oss är för att jag är den enda som har körkort så det är bara jag som kan skjutsa och hämta dem på aktiviteter. Därför är jag borta en del både på vardagskvällar och helger när de har match. Dock blir helgerna lugnare nu under vintern. Sambon uttryckte vid något tillfälle att han känner sig som ett hembiträde eftersom han städade och lagade mat medan jag skjutsade så då gjorde jag så att jag handlar och lagar mat de veckor de stora barnen är hemma hos oss och han får ansvara för maten de veckor det bara är vi och vår gemensamma dotter hemma. På så sätt behöver han heller inte betala för de stora barnens mat. Vi har separat ekonomi. Eftersom jag har bil och två fler barn har jag större utgifter än honom så även om jag tjänar mer har han mer pengar över varje månad. Han vill gärna göra saker t ex bo på hotell, åka till fjällen och så. Jag har inte råd med det. Han kan tänka sig att bjuda mig men inte de stora barnen. Jag kan tänka mig att följa med någon gång när de inte är hos oss men jag kan inte åka till fjällen varje år utan de stora barnen. 
Vad gäller att barnen vill komma extra ibland är han stenhård med att de aldrig ska det. Jag kan tänka mig att diskutera från gång till gång men han tycker att jag struntar i honom om de får komma utöver deras vecka. Det kan handla om att de får komma och byta om innan fotbollsträningen för att de inte hinner hem till sin pappa mellan skolan och träningen.