Bio-mammor - varför ska allt bara gälla på era villkor?

Mamman har nog svårt att släppa taget, barnen är ju inte så särskilt gamla och beror kanske på hur ansvarsfördelningen såg ut när dom bodde tillsammans.
Vad ni gör för aktiviteter som normala utflykter borde hon inte lägga sig i men 
vad är det mer för saker hon har åsikter om?

Det är svårt för många att bara ha sina barn varannan vecka när barnen små samtidigt som det är svårt att vara bonusförälder.
Sen är det ju olika hur föräldrar släpper taget och hur bonusföräldrar är,
alla är ju inte likadana.

Det kan vara svårt för en förälder att se sina barn leva i en familj man inte själv
är delaktig i och det kan vara svårt för bonusförälder att se sin partner ha ett ansvar för barn tillsammans med exet där planering av tid och aktiviteter påverkar
ens egen vardag. Så det kan vara svårt åt bägge hållen ibland.

Men en sak kan jag hålla med en tidigare som skrivit, tycker inte heller man behöver kalla förälder för biomamma eller biopappa utan bara mamman och pappan, sällan man förväxlas med varandra förutom om man träffar nya personer
där man måste presentera sig som bonusförälder om någon annars tror att man är förälder, man kan kalla sig själv för t ex Kalles bonusmamma men ingen säger ju jag är Kalles biomamma utan då bara  Kalles mamma.
Ett barn säger te x min mamma och bonuspappa eller min pappa och bonusmamma inte min biomamma resp biopappa, så säger ju inget barn. 

Barnen är ju pyttesmå och det är klart att mamman helst av allt vill ha koll på vad de gör och inte gör dagligen. Så kommer det kanske att vara tills de blir självständiga nog att ha en egen kontakt med mamman när de blir 10-12 år. 

Det är inte lätt att skiljas och vara utan sina barn varannan vecka. Det kan du säkert sätta dig in i trots att du inte har några barn själv. Den dagen du får ett eget barn kommer du säkert ha lättare att förstå mammans situation.

Därmed inte sagt att hon kan stoppa er från att åka till badhuset. Det behöver ni ju inte ens berätta innan det har skett så att säga. Såvida hon inte har dåliga erfarenheter av att P inte har koll på barnen när de badar. Vad vet jag. 

Och ja, det där med "bio-mamma" låter så otroligt märkligt. Hon är ju barnens mamma och inget annat. Den enda mamma de någonsin kommer att ha.

Dessa två små är ju hennes bebisar för alltid. 

När mitt X ber mig att inte yttra mig om något som rör vårt barn säger jag alltid: ALLT som har med mitt barn att göra är min business! Så är det. Det finns ingenting som jag inte tänker och kan lägga mig i om jag ser ett behov av det. Är helt säker på att han känner likadant, så han ska inte tala om för mig vad jag ska ha åsikter om eller inte. Däremot har jag inget emot att de gör olika aktiviteter eller resor eller vad som helst. Det är bara kul för vårt barn. Men om jag ser eller anar något som kan vara negativt för vårt barn så kommer jag att säga till. Det får han leva med. 
 

Jag kan inte för mitt liv förstå varför hon ska lägga sig i små detaljer, men skulle mina barns pappa bli ihop med någon som uttrycker sig som dig och kallar mig biomamma skulle han få höra ett och annat.

Det är väl toppen att som bonusvuxen fundera på varför det uppstår konflikter om vad du ser som småsaker. 

Rimligtvis har inte föräldrarna ständigt samma syn på saken, och ytterligare en vuxen skapar ju en ny dynamik. 

Jag tänker att det är en naturlig del i att ha en relation att viss trevlighet försvinner och att man landar i nya sätt att förhålla sig. Typ som pappan nu gör, när han faktiskt inte bara låter exet helt styra.

Sluta kalla henne biomamma. Hon är barnens mamma. Punkt.
Mamma är man inte bara varannan vecka. Det är man alla dagar. Barnen är mammans prioritet nummer ett. Hon kopplar inte bort barnen när barnen bor hos pappa. Hon tänker på barnen alla dagar. Nu är också barnen väldigt små.
Din sambo och barnens mamma har gemensamma barn. De är föräldrar med ett gemensamt mål alla dagar året runt.
Din sambo kommer att samarbeta med en annan kvinna kring dessa barn till de blir vuxna.
Du måste släppa och låta dem sköta samarbetet kring sina barn.

Om det stör dig så är det bättre att du söker en man som inte har barn med en annan kvinna. 

Typiskt exempel på en tråd där TS ställer en vänlig fråga, men genast får personliga påhopp (och på pappan) istället för svar. Antingen är hon dominant eller avundsjuk. Och sen gnäller man om semantik, mamma eller biomamma kan kvitta då alla förstår vad hon menar.

Men indirekt har hon fått svar, mammor vill gärna har total kontroll över barn och de som ifrågasätter det ska svärtas ner.

Det var inget vänligt alls i hennes fråga. Bara trista generaliseringar utifrån ett enskilt fall. 

Nej, du har ingen rätt att lägga dig i vad du vill under barnens pappas vecka. Du verkar vara kontrollerande. Finns många kvinnor som låter sin man få sin vilja igenom också för att undvika diskussion och bråk. 

En annan sida på detta är också att alla mammor är inte mammor på heltid. Mina bonusbarns mamma tex dumpar av barnen hos oss när hon tycker det passar henne. Hon vill gärna vara med och styra men helst inte ta något ansvar själv, eller jo, när det passar henne. 

Som bonusmamma i det här säger jag, visst, hon är mamman, men, inget säger eller visar att hon bryr sig mer om sina barn än jag gör. Hon kanske har andra känslor för barnen, det vet jag inte, men ibland undrar jag helt ärligt. 

Gud det kunde varit jag som skrev detta!!
Men första 1,5-2 åren försökte hon få oss att göra slut på olika sätt - trots att hon vänstrade och lämnade. Hon är också manipulativ och elak rent ut sagt. Jag undviker henne så mycket jag kan. Nu har hon slutat ringa VARJE kväll för att skälla ut/prata ut/gråta ut till min man. Hon ville verkligen och försökte få tillbaka honom, men han hade fått nog av hennes dominanta fasoner till slut. 

Nåväl, hon är ju barnens mor. Hon var rädd att barnen skulle tycka mer om mig ett tag, men det var inte jag!! En mamma är ju alltid mamma, oavsett om hon är snäll mot mej eller inte hehe. 

Men en period hade hon också STENKOLL på oss. Minsta lilla steg vi tog. Hon skulle veta ALLT. Verkligen allt. Kände mig nästan terroriserad, det tärde verkligen på en. Men min man (hennes x) är världens goaste, snällaste och bästa man och pappa, och han gillade mig tillräckligt också för att vi inte skulle ge upp! För nära var det nog många gånger.

Men klart att barnen hamnade i kläm, speciellt i början betedde sig väl ingen av oss två särskilt bra. Men jag försöker prata positivt om mamman, även om jag ogillar vissa saker hon gör eller säger. Och jag behandlar barnen som om de vore mina, men jag så att säga tävlar inte om platsen som mamma. Barnen säger att jag är deras bonusmamma om nån kompis råkar säga ?mamma? om mig, men annars är det nog bara mitt namn dom säger. Men det värmer oerhört mycket att de vilm kalla mig bonusmamma! 

Hoppas att det lugnar sig för dig till slut, och att hon kanske kan släppa taget lite grann. Att hon kan lita på pappan och dig, säkert kan hon, men gör inte det ännu?!
Det blir nog bra. ❤️

Jo, jag har rätt att lägga mig i allt som berör mitt barn 365 dagar om året. 

Man är nämligen mamma på heltid även om barnen inte är hos en på heltid. Samma sak gäller förstås för pappan. Det är ingen skillnad där. Förälder är man varje dag, året runt. 

Jag är mer förvånad över folk som helt kan koppla bort tankarna på sina barn halva tiden. Det är betydligt mer märkligt i min värld.

Finns det inget mellan att lägga sig i och att helt koppla bort barnet halva tiden?

Varför dessa ytterligheter? 

De flesta, de som valt en bra man, klarar av att den andre har ansvaret på sina veckor och det finns liksom inget att lägga sig i. Och bara för att man inte lägger sig i så kopplar man inte bort barnet, man kan längta och sakna barnet ändå, utan att lägga sig i. 

Där har du nog svaret på din fundering.

Innan du kom in i pappans liv så var han inte lika engagerad i sina barn, utan mamman fick rodda även när de var hos honom. Men nu har han en kvinna med lite go i, som styr och ställer så att pappan orkar vara nåt slags pappa till barnen.

Men mamman kan ju inte lita på det, eller fattar att det är så, utan tänker att hon får fortsätta att rodda med barnen för att pappan inte ids eller kan. Eller vad det nu var som gjorde att det var mindre trevligt och hemtrevligt hos pappan innan du flyttade in. 

Tids nog vänjer sig mamman vid att barnen nu har en fungerande förälder (du) i pappans hem och kan släppa lite på kontrollen hon fått ta för att täcka upp för pappans oförmåga. 

Synd bara om du tröttnar på upplägget, för då är nog pappan snart tillbaka i tidigare beteende och mamman får kliva in och kompensera igen.