Nystart som 23

Hej! jag är ny till forumet så ha överseende med det ifall jag skriver konstigt. 

jag söker efter likasinnade därute som har samma tanke som mig. Jag är en ung vilsen kille på 23 år. Jag har ett fåtal nära vänner som jag har tur om jag träffar på helgerna. Annars inte så vidare mycket. Min tid spenderas mestadels på ett jobb som betalar alldeles för dåligt och inte ger mig möjlighet att utvecklas. Det enda som håller mig kvar där är de nära kollegorna. Annars spenderas mycket tid hemma själv med mina funderingar på livet och vad allt det innebär. Jag har en lång historik med ångest, oro och generellt sätt bara väldigt nervig som person. Mycket mig mot mig själv tänkande, som inte alls gör någon nytta. Det är ett ständigt mentalt krig mot mig själv, och då menar jag verkligen ständigt. Jag har varit i flera svängar där jag fått hjälp och även en möjlighet att i bästa fall få en diagnos, förmodligen bipolär, GAD osv. Men jag har aldrig fortsatt för vad spelar det egentligen för roll? Jag tror bara att det är att sätta en etikett på mig som person, inget som direkt kommer gynna mig. Jag tror mer på att det är en förändring i livet och vardagen som kommer vara bäst för mig. Jag vill att livet ska vara värt att leva och uppleva. Som det är nu är det inget liv, då det inte går en dag utan tankar på att lämna för något nytt eller egentligen bara avsluta allt(något som jag inte kommer göra, men de är såna tankar). Jag känner mig otroligt vilsen och känner att jag är det perfekta offret för att en sekt från andra sidan världen ska plocka dit mig, skämt å sido så vet jag ingenting vart jag vill. Det enda jag egentligen vet är att jag inte vill stampa på samma plats som jag gör nu. Dålig lön, ensam, extrem ångest och oro. Jag behöver en nystart och det börjar bli akut känner jag. Problemet är att jag inte vet hur jag tar mig till, jag känner inga personer som tänker som jag och drar med mig på något nytt. Visst vågar jag säkert göra det själv men vad skulle det vara? Jag känner att jag är orättvis mot mig själv som slösar bort mitt liv på detta sätt, jag är ju trots allt 23 och inte 93. Mitt liv ska vara roligare än såhär. som person är jag godhjärtad trevlig, lugn och rolig, om man får säga så om sig själv i Sverige? Vad vet jag. Jag kollar dagligen på utbildningar och jobb och det händer att jag fastnar för att 10 minuter senare fastna för något annat. Och sen så är tankeverksamheten igång och rullar på åt alla möjliga håll (förmodligen någon diagnos hjärn) och mitt letande slutar på samma sätt. Jag sätter mig ner bekvämt, kanske öppnar en öl och lyssnar på musik och tänker att det löser sig med tiden. Men jag har på senare börjat inse att det inte löser sig med tiden. Inte om man är som mig och är ensam i den delen av livet. Jag måste agera självmant, och som sagt så känner jag att läget börjar bli akut. Ska man varA helt krass så känner jag att stannar jag såhär kommer jag inte leva och bli gammal. Det är inte liksom värt det. Jag vill träffa nytt folk, skratta, utvecklas som människa och bara leva. Jag förstår att livet är upp och ner, och en riktig bergochdalbana men jag är oerhört oerhört trött på denna branta backe omringat av mörker som jag varit i alldeles för länge. När åker vi upp igen?

jag skriver det här lite hastigt och desperat så alla delar av det jag försöker berätta kanske inte hamnar på plats. Så Om det finns någon god själ där ute som läser detta och vill komma med tips och råd och idéer så är jag oerhört tacksam för varje litet tips jag kan få. Och om det är något du vill veta mer om så skriv till mig så svarar jag förmodligen snabbt. 

tack! :)