Trött på egoistiska vänner

Som förälder ändras ens fokus jättemycket.... hela ens liv är bebisen... och barnlösa har inte det intresset.

Det är nog du som ändrats, inte dem... Men låt det vara så en stund, skaffa nya vänner med barn som förstår situationen, och sedan när din vän/syster får egna barn kommer ni ha mer gemensamt igen... livet går i vågor, surfa med 

Tänk, jag är i precis samma situation fast tvärtom. Jag har inga barn och jag börjar tröttna på vissa gamla vänner som aldrig kan prata om något annat än sina barn, verkar ha ersatt alla sina gamla intressen med barnens intressen, inte visar något som helst intresse för mitt liv trots att jag har engagerat mig mycket i både dem och deras barn och som aldrig hör av sig om de inte behöver barnvakt. 

Man kan nog konstatera att familjebildning är en sån sak som lätt ruckar på relationer - åt båda håll.

Och många gamla vänskaper rinner av naturliga skäl ut i sanden när livet förändras. Det måste inte bero på att någon skaffat barn.

Men är det verkligen så att dina vänner saknar empati för din livssituation? De kanske bara tycker att livet pågår som vanligt även om du är mamma? Känner du att de borde behandla dig på något annorlunda sätt?

Alltså, de ställer ju inte följdfrågor. Säger jag att jag är trött eftersom jag bara fått sova 3 timmar på natten, då frågar de liksom ingenting. Medan jag tvingas lyssna på långa utläggningar kring rejvfester och bakfyllor. (Vi är alla mellan 30-40 år. Så kul är det inte att lyssna på hur det var på en fest där man inte deltog. Men jag lyssnar ändå.)

Jag har vid flera tillfällen sagt att jag helst ses på platser där min yngsta kan röra sig fritt, hon vägrar sitta i vagnen och springer runt och river allt. Ändå får jag förslag på sty ses på caféer samt shoppingrundor, som jag självklart måste tacka nej till. 

Och någon gång hade det faktiskt varit trevligt att få lite barnvakt, så man hinner duscha, städa undan osv. Men nej, jag lyssnar på deras eviga ältanden SAMTIDIGT som jag städar, diskar, underhåller mitt barn. Jag bara känner att jag inte orkar med dessa relationer längre. De vill nog för övrigt inte få barn, så tveksamt om vi kommer att mötas igen liksom...synd, för vi var som sagt var tajta tidigare. 

Fast vadå avsaknad av empati? Menar du att det är synd om dig? Du har ju själv valt det livet

Ja, det har jag. Och jag älskar mitt liv. =) men jag behöver ju anpassa mig mycket till mina barn om man ska kunna ses och umgås. Men jag upplever att det endast är jag som förväntas anpassa mig, och det orkar jag inte med i längden. 

Prata bebis har man bara intresse av om man själv har en bebis. Jag har själv barn (rätt stora nu) men har inget intresse av att prata småbarn, amning och blöjor nu. Du kommer inte kunna ändra på deras intresse men visst borde de fråga dig något. Menar du att de inte frågar dig nåt alls? Eller menar du att de inte frågar något om bebislivet?

Mitt liv och min vardag just nu är bebislivet, och nej. Jag får absolut inga frågor alls om min vardag. Medan de pratar på om sin som om det vore självklart att jag skulle tycka att det är intressant. 

Jag hade tur med alla mina vänner under f-ledigheten då dem alla visade stort intresse och engagemang i mitt barn samt förstod min sårbarhet då jag också vart ensamstående, redan när jag plussade.
Vännerna bestod av en salig mix av nyblivna föräldrar, kompisar som var sambo utan barn samt familjen, dvs syskon med partner med barn som då var tonåringar.
Familjen ställde upp i vått och torrt och tyckte det var jättekul med en liten igen, kompisarna utan barn ville umgås och gulla med bebis och med barnfamiljerna umgicks vi i barnvänliga miljöer.

Inser att jag har haft stor tur här.

Känner du att dina gamla vänner inte tillför så mycket nu så försök att odla nya kompisar tex på öppna förskolan om ni har någon, jag träffade flera nya kompisar genom det och umgås ännu 16 år senare med dem.

Vänner kommer och går i livet, oftast beroendes vart man är i livet.
Jag tappade också några vänner när jag var yngre då de fick barn och kanske flyttade långt bort från där vi bodde och jag ännu hade helt andra fokus än familjebildning.
Det var en sorg givetvis men rätt vanligt tror jag att man glider ifrån varandra i perioder eller helt när man står på olika platser i livet.