Blev livet någonsin bra?

Vi är lika gamla. Jag har haft det tufft under en stor del av min uppväxt med många trauman. Varit väldigt ensam och haft mycket psykisk ohälsa. Jag rekommenderar dig att börja gå i terapi, t.ex PDT. Terapi kan hjälpa så mycket mer än vad man kanske tror. Du kan förändra dina tankemönster, se dig själv som värdefull och älskvärd, tro på att du förtjänar det bästa och bygga självmedkänsla, och såklart bearbeta dina jobbiga upplevelser i en trygg miljö med någon som verkligen lyssnar och vill hjälpa.

Förr tänkte jag bl.a att ingen kunde tycka om mig och jag ville inte heller att någon skulle röra min kropp, nu spelar det ingen roll om någon inte tycker om mig, för jag tycker om mig själv, kan se det fina med mig och jag vet att jag är en bra person. Nu är jag förlovad och har några nära vänner som är underbara, även om livet fortfarande är tuffare med alla upplevelser från förr så kämpar jag på framåt och ser att livet blir allt bättre, och jag inser mitt egna värde. Vad tråkigt att du inte tror att någon kan tycka om dig tillbaka, men vem/vad som än har fått dig att tro det har fel!

Lycka till, jag hoppas att du snart kommer att känna dig mindre ensam, eftersom det också är jobbigt att känna sig ensam i sina ?problem? är det väldigt läkande att få prata med en psykolog exempelvis.

Jag hade det tufft som yngre med mycket mobbning och hade länge svårt med relationer och tillit till andra människor. Det var ett hinder mot att förändra livet till det bättre. De förhållanden jag fick till var med tjejer som hade en liknande bakgrund. Det var inte riktigt bra att ha det så.

När jag var ungefär i din ålder så kändes allt tungt och jag bestämde mig för att mer aktivt försöka förändra livet. Jag gjorde upp en plan och försökte sedan följa den. det fungerade iallafall delvis och ledde så småningom till att egentligen allt i livet förändrades till det bättre. Saker hänger ofta ihop enligt min bild. Löser du en fråga ordentligt så kan resten komma som en ketchupeffekt.

Jag känner som dig TS. Jag är väldigt ensam. Har några få kompisar, men de bor inte här i stan. Jag har accepterat att jag är ensam och försöker göra det bästa av situationen, men det är inte lätt.

Hur träffade du din fästman och vänner ? 

Mina två närmsta vänner är barndomsvänner, sen har vi inte umgåtts alltid utan inte setts i perioder men sedan hittat tillbaka till varandra. Min fästman träffade jag på stan när jag var ute med en av de vännerna (vanligtvis är jag inte en person som tycker om att festa överhuvudtaget, men jag tänkte att jag behövde komma ut) och träffade då honom. Efter det har han många väldigt goa vänner, som även blivit mina och en del av hans kompisar har flickvänner som jag också blivit bra vän med. Någon kontakt eller att man kanske utmanar sig att göra något socialt man inte brukar, brukar leda till mer.