Har varit gift ganska länge.
Sammanfattningsvis, jag har alltid kommit i andra hand.
När jag försökt diskutera problemen möts jag av att olika varianter av: Håll tyst / släpp det, det var länge sen / Men skilj dig då om det är så hemskt
Känner att jag håller på och logga ut känslomässigt. Är mindre arg för att jag har gett upp. Har mer gått över att sörja.
Hur får jag krafter att ta steget att skilja mig?
Om allt känns som ett oövervinneligt berg så kanske du ska prata med en kurator först. Det kanske är där du får hjälpen.
Sen måste jag nämna läkare. Du kanske har en mild depression? Då kan du behöva medicinsk hjälp under en period.
Är i samma sits! Men jag tror det är viktigt med kurator om detta. Tyvärr fick höra samma i mitt eget aktenskap ....jag är inte ens frusterad längre har gjort den sörg delen med och några dågar sedan bestämde mig för att skiljas