Ointresserad/offermentalitet
Hej,
Har gått i lite jobbiga tankar länge.
Bakgrund.
Har en fantastisk son på 9 år som är väldigt artig, social och allmänt fin. Har honom varannan vecka sedan ungefär tre år tillbaka. Vi har en väldigt bra och nära relation vilket är otroligt viktigt för mig och jag värdesätter att vara en bra och närvarande pappa.
Till problemet.
För ett år sedan började jag träffa en kvinna. Hon är fantastisk på många sätt men jag kommer inte gå igenom de positiva sidorna just nu eftersom det inte är problemet. Problemet är att hon alltid sett sig själv som ett offer i sitt eget liv. Alla relationer har varit dåliga, kompisarna har inte varit bra, hon har inte upplevt det hon vill, hon har inga barn som hon jättegärna vill ha och hon söker familjelivet. Mycket av konversationerna har handlat om henne och hennes problem.
Hon kom heller aldrig nära min son. Jag vill ha en lite mer sprallig person som är glad och pratar med honom om allt och inget. Han har sökt kontakt vid middagsbordet och jag märker hur hon ständigt får det att handla om henne själv, om hennes dag osv utan att titta på honom eller fråga honom frågor. Medans han sitter artigt och lyssnar och tittar på henne.
Det har varit ett problem att jag har upplevt saker som hon inte har upplevt. Fått barn, haft hus, åkt utomlands med en partner etc. Det har liksom varit att hon inte vill höra om någonting som har med mitt tidigare liv att göra även fast jag känner att det format mig och fått mig att hitta henne. Jag har försökt hjälpa henne med hennes problem men det är väldigt svårt.
Det har även varit många situationer där hon tycker att jag är för pappig och tänker för mycket på hans behov när han har lov och såna saker.
Till slut med jag helt utbränd och valde att avsluta relationen. Efter två månader av att hon vädjat att jag ska ta tillbaka henne, att hon sökt hjälp och berättat att hon tycker om min son jättemycket, så valde jag att ge det en till chans. Men jag känner nu att det börjar gå åt samma håll. Ointresse och allmänt klagande.
Jag känner att detta tar enormt på mig. Hon köper saker och sånt vid högtider till honom men det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter en snäll och stöttande vuxen som kan finnas där. Men jag börjar inse att det inte kommer att vara hon. Hon är väldigt introvert överlag men känner ändå att man någon gång borde kunna ta till sig någon annans barn och åtminstone bonda litegrann, Så nu har jag fått jättesvårt att se saker objektivt. Bekanta säger ju åt mig att springa åt motsatt håll, men det är alltid svårare när man är i det.
Någon som kan säga något klokt?