När slutar man reagera på andras positiva graviditetstest?

Test

Jag kan inte säga att jag förstår känslan, jag blir bara glad för deras skull, du får nog rannsaka dig själv varför du känner så här och lära dig att styra om tankarna

Nej, men du kanske inte har gått igenom mitt liv heller där livet tog en 180-graderssvängning i sista minuten och jag gick ifrån att ha accepterat att inte bli mamma efter flera års sorg kring det till att vips få chansen men att känna en enorm stress kring att hinna innan fertiliteten försvinner.

Jag har ju rannsakat det, det är ju det jag beskriver ovan. Men känslorna kommer upp ändå, även om jag kan förstå varifrån de kommer.

Nu är jag yngre, och väntar mitt första barn... Men kan ändå förstå dig på något sätt. Gick själv med en stor barnlängtan i tio år med en man som hela tiden sköt frågan på framtiden, vilket till slut resulterade i ett uppbrott. Sen gick det några år innan jag träffade min nuvarande sambo och då gick allt väldigt snabbt. Blev oplanerat gravid och har inte riktigt landat i det. Jag är fortfarande mycket äldre än de runt om mig som får barn nu. Jag är glad för vad jag har men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt det. Det är inte missunnsamhet jag känner, jag är på ett sätt glad när jag hör om andra som blir gravida, samtidigt som jag känner ett sting av avund för att deras liv liksom föll på plats på ett annat sätt än mitt? Svårt att förklara och det är säkert inte så enkelt för dem som de ger sken av. Jag vet inte hur man får bukt med känslan, jag tror att det är ganska mänskligt. Det är okej att känna känslor, även negativa. Men man måste ju inte låta det styra ens beteende. Sen är det ju inte varje dag en väninna blir gravid, så det är inte direkt något som stör ens vardag...?

Det låter ju som att du förstår varför du har de där känslorna sim du har, och att du inser att de är orimliga. Jag läste en gång att känslor som man försöker trycka undan blir som en badboll - ju mer man försöker trycka ner den i vattnet, desto hårdare kommer den fara upp igen. Det är bättre att lugnt bara konstatera att nu kommer den dät känslan igen, konstatera att den kommer från år av barnlöshet och fertilitetsstress, och säga till känslan att du har dina barn nu, avundsjukan för andras graviditeter har ingen plats längre. Eller omfomulera det som du vill, att det är ok att känslan kommer, men att den inte behövs. 

Ett annat sätt skulle vara att försöka omvandla känslan av avundsjuka till tacksamhet. Typ att vara glad för att den känslan kommer upp för den påminner dig om vilken tur du hade som träffade din älskade man och att ni trots allt fick era fina barn, och att den där jobbiga tiden i ditt liv är över. 

Skulle du kunna acceptera att du känner så? Du vet ju vad det beror på. Det har inget med missunsamhet eller elakhet att göra, så du behöver inte ha dåligt samvete för den känslan. Du vet att den bara handlar om dig, inte dem. 

Skulle det gå att kliva ett steg åt sidan när känslan kommer och titta snällt på dig själv och tänka att aha, nu kommer den känslan igen. Det är ok att jag känner så. 

Ibland är det lättare att gå vidare från en oönskad känsla om man först accepterar att den finns där och inte straffar sig själv för den. 

Jag tror det är vanligt kännande men när du sedan reflekterar över att du ju faktiskt har barn nu, klingar inte känslan av lite då? 

Tack, kloka ord. Det är ju så, känslan kommer av åren av att först ha bearbetat en oönskad barnlöshet (men utåt spelat rollen av den nöjda barnfria singeln) och därefter under några år stressat med att hinna få barn när möjligheten vips kom. När andra barnet kom upplevde jag en lycka men också en enorm trötthet som nog inte släppt än heller.

Tack som beskriver. Jo, så är det nog med - det blev som jag ville men inte på det vis jag tänkt. Jag hade ju aldrig velat ha ANDRA barn än de jag fick, för de är ju underbarast i mina ögon. Men just att ha den här stressen, inkl missfall som gjorde att jag hade en stark oro bägge graviditeterna att förlora även de barnen, med mardrömmar och stresspåslag. Och att tiden avgjorde antalet barn och inte jag - även om jag samtidigt är oändligt tacksam att jag fick mina två vilket var två mer än jag trodde när jag var 36.

Så det är ju en enda mix av känslor som kroppen varit i och är än...

Hur brukar du hantera livet, att man inte får allt man tänkt sig, att livet består av många utmaningar?

Jag tänker att man hanterar realiteten i hur många barn, eller barn alls, man får på samma sätt som man hanterar andra av livets besvikelser eller känslor. Blir de känslorna alltför övermäktiga kanske du ska söka samtalskontakt?