Dilemma ålder, graviditet och jobbsökande

Pappan kan ta fl-ledigheten först.
Du behöver säkert bara typ ett par veckor till en månad efter förlossning att komma på fötter och så kan du hitta jobb och ta över fl-ledigheten senare när ni byts av.

Med tanke på åldern skulle jag INTE våga vänta med bebis. Saker och ting brukar lösa sig.

På mitt jobb hann en tjej jobba 3 månader, var gravid och gick på föräldraledighet i augusti men ska börja igen till sommaren. Hon är provanställd. Man får inte säga upp folk pga graviditet, olagligt. 

Biologiska klockan går och ganska snabbt när man är 37. Kan ju ta lång tid att bli gravid och tid att vänta på eventuellt jobb och fast anställning kan ju också ta tid verkar det som. Sitter ni inte i ekonomisk knipa skulle jag satsa på syskon oxh söka jobb under tiden.

Jo så kan man ju lösa det om man ger ersättning istället för att amma. Men vet inte om jag skulle klara av att börja jobba så snabbt inpå förlossningen ändå och vara ifrån min bebis hela dagarna så tidigt. Men absolut en bra input!

Nej vet att det är olagligt att säga upp någon pga graviditet, men tyvärr händer det oftare än man tror och speciellt om man bara är provanställd. Då behöver de inte ens ge ett skäl. Jag pratade med facket sist men de kunde inte göra något eftersom att det inte går att bevisa att det var pga graviditeten.

Hade gärna börjat försöka nu och vet att det mesta löser sig till slut. Men bara tanken på att jag ska behöva gå hemma ännu längre får mig att må skit. Ett par år till utan jobb ger ett stort glapp i mitt CV? Då lär det inte blir så lätt att hitta något jobb efter barn nr 2. Gällande ekonomin så sitter vi inte i knipa nu, men mina dagar hos a-kassan kommer ta slut snart och jag kommer inte ha rätt till nya dagar eftersom jag inte har jobbat på senaste. Jag kommer alltså inte ha så bra föräldrapenning heller.

Hur skulle du känna om du väntar och det visar sig att du inte kan få ett barn till? Är det något du kan förlika dig med, något som skulle vara tråkigt men inte hela världen, eller skulle det vara världens undergång?

Det skulle vara väldigt tråkigt och jag skulle nog känna en sorg till och från i framtiden. Men det skulle nog inte vara världens undergång eftersom vi redan har ett barn. 

Mitt mindset har tidigare varit att så fort jag har fått en anställning så börjar vi försöka. Men ju mer tid som går utan att det händer något på jobbfronten desto mer stressad blir jag. Det hade underlättat så mycket om jag var några år yngre och inte behövde stressa fram något på samma sätt.

Nu vet ju inte jag vad du söker för jobb, utbildning, erfarenhet osv. Jag tolkar det som att du varit arbetslös länge? År eller? 

Hur kan det vara så svårt att få ett jobb? Vad som helst till att börja med tänker jag bara för att få jobba, få pengar, erfarenhet mm. Söker du på andra orter så du kan pendla? I andra branscher? Arbetsförmedlingen eller liknande borde väl hjälpa på nåt vis. Utnyttja kontakter, marknadsför dig.  

Jag förstår, jag var också äldre - jag var 39 när jag fick mitt första - och vi fick stanna vid ett. Hade vi haft mer tid så hade det kanske blivit annorlunda. 

Så det här är vad jag hör: 
-Du vill verkligen, verkligen ha ett jobb innan nästa barn, och du är rädd att du hamnar i depression om du behöver gå hemma utan jobb. 
-Det skulle vara tråkigt men ingen katastrof om det inte blir ett barn till. 

Då tänker jag att det vägre tyngre att försöka få ett jobb och jobba ett litet tag innan ni ger er på att skaffa ett barn till. Förhoppningsvis så går det, annars får det väl vara så. Visst är du i en ålder där fertiliteten börjar sjunka, men du har rätt nyligen fått barn så antagligen förblir du fertil ett tag till. Om det känns bättre så kan ni sätta en gräns för när ni ska börja försöka alldeles oavsett. 

 

Du har alltså a-kassa och skyddad sgi?
Då hade jag i din sits faktiskt försökt bli gravid. 

Men både Akasse-dagar och föräldradagar kan väl inte vara slut redan om barnet bara är 2?

Jag hade nog börjat försöka om jag vore er och tycker det är viktigt att få ett till barn. Alternativt vänta lite men sätter en gräns för hur länge, tex vid 38 år börjar ni försöka oavsett du har jobb eller inte. Jobb kommer förr eller senare, i vården behövs det jättemycket folk. Eller plugga vidare efter föräldraledigheten. 

Det går enkelt att komma runt under en provanställning.
Har själv gjort det ett par gånger.

Jag anställer inte för att ha folk drällande hemma.

Jag har varit aktiv arbetssökande i 7 månader, så det är väl inte jättelänge egentligen. Men jag har varit arbetssökande tidigare och då var det absolut inte såhär svårt och då fick jag även en hel del intervjuer. Nu är det så sjukt många man har att konkurrera med då det har varslats massor på olika företag. Oftast är det runt 300 som har sökt samma jobb. Som jag skrev så söker jag enklare jobb i andra branscher också men de får jag inte pga att jag är överkvalificerad. De förstår väl att jag kommer söka mig vidare så fort jag får något som passar min bakgrund och erfarenhet mer. Att pendla till annan ort funkar inte då vi har ett barn som går på förskolan och min sambo har inte möjlighet att jobba hemifrån. Vi bor i Stockholm så det är ofta långa avstånd till jobb ändå.

Ja min sgi är skyddad. Men om jag blir arbetslös tills det är dags att söka jobb efter barn nr 2 kommer jag inte ha många dagar kvar hos a-kassan. Eller jag lär väl eventuellt få 150 extra dagar pga barn under 18 år, men thats it. Förutom min rädsla över att behöva gå hemma under lång tid känns det inte superbra med en så stor lucka i mitt CV. Jag vill inte göra det svårare än det redan är att få jobb. 

Ja vi kanske kan sätta en gräns vid 38. Förhoppningsvis har jag åtminstone ett jobb till dess. Kanske inte ha kommit över provanställningen, men det viktigaste är väl en stabil inkomst. Att plugga igen är tyvärr inte aktuellt. Mina fyra år på universitetet får räcka, har nog med CSN-lån som det är 😅 Hade inte funkat ekonomiskt för oss heller om jag skulle plugga i x antal år och gå på studiebidrag under tiden.