Hur vet man om man ”gått in i väggen”?

Är i ungefär liknande läge.

Är ensamstående 3st barn på heltid och heltidsjobb. Idrotter 4 gånger i veckan. Bor i gamla hus med stort underhållsbehov. Skällning på jobbet när jag är sen med saker.

Jag är inte sådan som bryter i hopp, men det gör saker med hjärnan. Den saken är klar.

Låter fruktansvärt jobbigt. Jag har samma problem med jobbet, att man får skäll för minsta grej trots orimliga förväntningar osv. Vilket skapar så mycket stress utöver allt annat. Inte jag heller i vanliga fall, men nu har jag konstanta humörsvängningar och känsloutbrott. Har du haft kontakt med vården? 

 

Byt jobb och försök minska kraven på fritiden. Se till att du och din partner verkligen delar på allt ansvar, även om ni jobbar olika tider. Se över om krävande anhöriga kan få hjälp på annat håll. Hemtjänst?

Jobbet låter för tungt och du bör absolut byta, men du har också alldeles för mycket på fritiden. Träning 5 dagar i veckan? Måste barnen skjutsas hit och dit?  Det kan knäcka vem som helst. Och varför står du ensam med husrenovering om ni är två? Varför leker barnens kompisar bara hos er?

Enda sättet att inte krascha helt, är att dra i bromsen och börja välja bort saker. Eller delegera om man så vill. 

Vet man vad problemet är så kommer sjukskrivning inte hjälpa i längden. 

Det har jag lärt mig den hårda vägen. Utan man behöver se om sina förutsättningar, sin vardag, vad som är måsten och vad som är önskvärt men inte nödvändigt, vad som är good enough och vad man kan prioritera bort. Och sen utgå från det.

Är man tex utmattad pga man är en väldigt ambitiös och noggrann person som inte klarar att sätta gränser, så visst. Du kan vara sjukskriven i ett år för att komma tillbaka till normalläge så att säga. Men går du tillbaka till samma jobb utan att ha flaggat för din problematik, utan att ha fått stöd med att förändra situationen som var. Då kommer det att ta en månad, sen är du där igen. 

Eller om du tar exemplet ovan och tänker att min jobbsituation kan fungera. Jag kan parera kraven i mitt arbete etc. men bara OM jag får en mer stabil situation hemma med färre måsten och bättre återhämtning. Men då är det där förändringar behöver ske.

Så man kan inte fortsätta göra samma sak och vänta sig ett annat utfall, det är den krassa sanningen. Och man behöver ha det i bakhuvudet hela tiden.

Jag gick in i väggen sommaren 2020 och då sa det verkligen smack. Det var 99% jobbrelaterat med otydligt uppdrag, mycket ansvar, typ noll mandat att "äga" det jag förväntades leverera etc. Och ingen uppbackning från chef. Så det var den första insikten och det var skitjobbigt för jag trivdes med allt runtomkring. Men jag insåg förstås att jag aldrig kommer att må bra där. Hemma funkade det bra, allt var lugnt kring barn och så. Det var jobbet som påverkade mig så mycket att jag fungerade sämre hemma. Plockade man bort jobbet så flöt det andra på bättre.

Ändock tog det närmare 6 månader innan hjärntröttheten började avta. Och jag kunde fungera normalt. Minnet kom tillbaka. Jag fick åter min associationsförmåga, ett tag kunde jag liksom inte få fatt i mina tankar. Jag fick skriva ner allt på lappar för att komma ihåg vad jag skulle handla, vem som skulle hämtas och när för det bara föll bort. Så jag behövde tid från jobbet för att landa och återhämta mig och det menar jag att sjukskrivning kan ge. Ibland ihop med annan samtalsterapi enskilt eller i grupp, mindfulness och liknande. Men sen är jag ändå av den åsikten att något i den kringliggande miljön, om det är hemma eller i arbetet - måste ändras om man ska kunna må bra igen.

Vi prioriterade bort allt som inte var nödvändigt, träffade få släktingar och vänner, allt var tvunget att vara kravlöst och kunna bokas av på kort varsel pga dagsformen. Vistades enormt mycket ute i naturen både jag själv och hela familjen. 

Nä, jag har inte varit i kontakt med vården på så sätt... Jag har inte råd med att vara sjukskriven heller. Lite inträngd i ett hörn på så sätt.

Men du har ju en partner som i teorin i vart fall skulle kunna hjälpa dig, varför fungerar inte det?

Sökt jobb aktivt i 1,5 år utan framgång, då de det inte finns särskilt många arbetsplatser att välja på inom rimligt avstånd. Har 4,5 mil till jobbet idag och de är gränsfall. Det gör egentligen inget för jag trivs på jobbet och de ger jättemycket tillbaka men vi har en tuff grupp nu med för jävliga vårdnadshavare rent ut sagt. Svårt att göra något åt tyvärr.

Anhörig har bara mig inom rimligt avstånd så allt  hamnar på mig. Ofta småsaker men ändå tidskrävande. Hen vägrar hemtjänst och är pigg och styr mycket själv, men behöver mycket omsorg och hjälp med allt möjligt ändå.

Vi hjälps åt men renoveringen står jag ensam för. Han har inget intresse i det alls och de har varit lugnt för mig fram tills nu, jag är händig och fixar gärna allt själv i vanliga fall. Ett sätt för mig att återhämta mig och få lite egentid.

Barn 1 har fotboll 3 dagar i veckan (ink match) och barn 2 har gymnastik och fotboll en gång i veckan. Allt måste skjutsas till då vi bor för långt ifrån. Eftersom vi arbetar oregelbundet är alltid någon av oss hemma, barnen går inte på fritids som sina kompisar. Därav blir lek alltid hemma hos oss med fåtal undantag. 

 

Som flera redan har skrivit TS. Sjukskrivning hjälper inte i längden, eftersom det är din livssituation som är problemet. Fysiskt och psykiskt tunga jobb kan fungera om man får tillräckligt med uppbackning på jobbet, samt tillräckligt med återhämtning på fritiden. Du verkar inte få någotdera. Klart att du kraschar.

Vill du fortsätta jobba med det du gör? Om inte, sök dig vidare. Om svaret är ja, prata med din chef om du inte redan har gjort det. Är chefen dålig eller oförstående, kan du åtminstone byta arbetsplats.

Gällande privatlivet måste du och din partner sätta er ner och prata. Fördela ansvaret samt göra en prioriteringslista. Prata också med krävande anhöriga om de är kapabla att förstå. De behöver kanske mer hjälp från kommunen?

Husrenovering får kanske vänta? Kan barnen sköta sina träningar själva, eller ta sig till dem? Kan de leka hos kompisar i stället för oss er? I alla fall inte bara hos er.

Jag fattar vad du menar, men det är svårt att förändra situationen. Visst renoveringen tar väl slut någon gång, men det är långt bort att jag kan få ett nytt jobb som dessutom inkluderar dagarbete. Det finns nästan inte alls i min bransch och jag vill inte byta. Jag har ju klarat det i 3 år varav 2 år med denna belastning (bortsett från gruppen vi jobbar med som förändras över tid, men haft liknande innan)

Jag är en person som inte klarar att göra saker ?halvdant?, allt jag gör måste vara perfekt och jag har redan fått tumma på många måsten tex matlagning, handling, städning osv. Det är svårt att skala bort fler saker ur mitt liv, kan ju inte adoptera bort barnen liksom. Djuren ger i vanliga fall mycket återhämtning så det vore dumt att förändra det.

Jag har regelbundet kontakt med arbetsgivaren som inte gjort några förändringar eftersom det nästan är omöjligt utifrån arbetet med människor, men nu verkar de fundera på hur de ska kunna avlasta lite mig iallafall. 

Tack för du delar med dig, låter fruktansvärt och som en lång resa! 

Förstår! Låter som en riktig utmaning att hålla sig flytande.

Ja men vi jobbar om varandra så vi ses max ett par timmar då och då. Jobbar jag kväll så jobbar han dag, då ses vi inte alls. Jag har dygnspass och slutar 13, då åker han nästan direkt till sitt jobb. Då är jag ensam kvar med allt ansvar. 

Anhörig får acceptera hemtjänst. Så är det bara. Många äldre vägrar i början, vilket jag delvis kan förstå eftersom hemtjänsten tyvärr inte alltid fungerar så bra. Men vad är alternativet? Att du går in i väggen helt och hållet och inte kan komma alls? 

Försök komma till anhörig EN gång i veckan, i stället för 3-4. Samt försök få anhörig att inte ringa dig flera gånger om dagen, stäng av ljudet om du måste. Det låter kanske hårt, men som sagt, vad är alternativet? 

På jobbet är det viktigt att ni får stöd och uppbackning från er chef för att klara en krävande klienter och anhöriga. Ni ska inte stå ensamma i detta, då kommer sjukskrivningarna som ett brev på posten.

Hemma får du kanske pausa renoveringen samt prata med din partner om hur ni kan underlätta vardagen. Vad kan prioriteras bort? Hur kan du få mer återhämtning?